Kriget i Ukraina är ett eget kapitel
Under två dagar samlades knappt 1000 kristdemokrater för att tala om politik och fira partiets 60-års jubileum. I mitt EU-tal fokuserade jag på vårt existentiella stöd till Ukraina och Israel.
Här nedan följer det EU-tal som jag höll under KD-dagarna i Västerås under lördagen. Talet kan också ses i videoformat.
“Vänner, låt mig ta er på en resa genom Europas historia.
För någonstans i Odessa fattade en ung kvinna ett livsavgörande beslut: att fly med sina två små döttrar, Elena och Tatiana. Året var 1917 och första världskrigets skyttegravsstrider hade slagit sönder människor och deras drömmar. Kriget blev också katalysatorn för den ryska revolutionen. Så hon flydde, min mormorsmormor Alexandra, till sin syster som var bosatt i Bessarabien, en region mellan floderna Dnestr och Prut, mellan nuvarande Moldavien och Ukraina.
I Bessarabien kom den ena av Alexandras döttrar att dö. Elena dog på nyårsnatten år 1939 helt ovetandes om att också hennes lilla dotter, Ecaterina, under de kommande åren skulle tvingas på flykt. Inte en, utan två gånger. Den andra gången tvångsdeporterade ryssarna Ecaterina till Rumänien.
Hennes familj beordrades, precis som tusentals andra familjer, att skicka en låda med personliga tillhörigheter till det nya landet. En låda med de käraste ting som en liten familj äger; en djupt älskad docka, en favoritklänning, några böcker och gulnade fotografier. Men när lådan kom fram var de personliga ägodelarna ersatta av stenar och urinfyllda flaskor. Det var inte bara en stöld. Det var den slutgiltiga förnedringen. Och ett försök att förinta det som utgjorde en familjs historia. Denna skymf bar Ecaterina med sig som en tagg i hjärtat tills minnet övergav henne.
I Rumänien växte hon sedan upp, min mormor Ecaterina, och fick själv en dotter som också hon, tillsammans med sina döttrar - min syster och jag - en dag skulle tvingas rycka upp från sitt hem och plantera livet på en ny plats. Men dessförinnan skulle min mamma sommaren år 1964 hamna i samspråk med ett svenskt, socialdemokratiskt par vid Svarta havets stränder. Ett samtal som skulle utvecklas till en förbjuden, och därför riskfylld vänskap, böljandes över decennier. En relation som skulle leda min pappas flykt ur kommunismens smutsiga klor - till famnen på det trygga, vänliga och rena Sverige.
Det är svindlande att tänka vilka vägar livet hade kunnat vandra, för varje kvinna i min släkthistoria, om just hon inte hade tvingats fly. Om järnridån hade fallit några dagar tidigare, hade då femte generationens kvinnofamilj, med en liten Alice i släptåg, ens gjort den livsomvälvande resan genom det då delade Europa?
Om den österrikiske tronföljaren Franz Ferdinand och hans hustru inte hade skjutits ihjäl på öppen gata i Sarajevo år 1914? Om Österrike-Ungern inte hade förklarat krig mot Serbien vilket fick Ryssland att mobilisera sin armé? Om Tyskland i det läget inte hade förklarat krig mot Ryssland - hade då första världskriget brutit ut? Ryska revolutionen? Vad hade hänt med mormorsmormor Alexandra, om hon inte hade tvingats på flykt?
Och utan första världskriget och mellankrigstiden, Versaillesfreden och den tyska förödmjukelsen, hade då Hitler kommit till makten? Hade Stalins planer på en sovjetisk buffertzon i Östeuropa alls blivit verklighet utan det andra världskriget? Om kommunisterna inte hade begått några av historiens värsta övergrepp under det efterföljande Kalla kriget, deporterat människor till svält- och arbetsläger, kontrollerat privatlivets innersta skrymslen och vrår? Hade då min familj lämnat Rumänien?
Så flätas den stora världens politiska beslut samman med den lillas, och varje människas livsval formar i sin tur det som ska bli vår gemensamma historia, det arv som präglar våra barns framtid.
Vår skyldighet, som medmänniskor, är att påminna den uppväxande generationen att inget kommer gratis - allra minst freden och friheten. Det här är inte bara något som historien lär oss. Det här är vad vår samtid visar oss. Varje dag.
Men vi som är samlade här har valt att engagera oss - politiskt. Vi har tagit ställning. Vi har alla gjort ett val som förpliktigar. Vi står upp för demokratin. Vi står upp för den som är i nöd. Och det är det vi ska göra den här valrörelsen – du och jag ska stå upp för människovärdet. För det är vad kristdemokrater gör!
*
Marxisten Lenin ska ha sagt att ”Det finns decennier då ingenting händer, och veckor då decennier händer.” Vi är i ett sådant skede nu. Kriget i Ukraina och hur Europa hanterar det kommer inte reduceras till några sidor i framtidens historieböcker. Kriget kommer att bli ett eget kapitel. Det finns därför inget utrymme för naivitet och önsketänkande. Historiens dom blev hård mot dem som gick Hitler till mötes och trodde att det gick att förhandla med en revanschlysten despot som bara ville ha mer makt och mark. Historiens dom kommer att vara hård mot dem som i våra dagar tror sig kunna tämja Putin.
För i detta nu befinner sig miljontals ukrainare på flykt. En del i sitt krigshärjade land. Andra runt om i Europa. Det är människor som för tre år sedan levde helt vanliga liv. Människor som avslutade kvällen med en god bit mat efter ett biobesök. Människor som diskade undan de ärvda besticken efter ett födelsedagskalas. Människor som kanske snart skulle gifta sig, ta studenten, eller få ett efterlängtat barn. Människor som just friskförklarats efter en lång tids sjukdom, eller som just fått nycklarna till en lägenhet de länge sparat till.
Vi behöver föreställa oss hur dessa människors liv - över en februarinatt - bokstavligen bombades till intet.
Hur skulle det kännas att tvingas lämna allt och alla man har? Att stanna kvar när de andra ger sig av? Hur skulle det kännas att vara barnet som vinkar, som just slitits loss ur sin pappas famn? Eller att vara pappan som står på den överfulla perrongen när tåget lämnar mot okänd destination med dina små förtvivlade barn, din gamla sjuka mamma och din skärrade hustru. Hur skulle det kännas att stå kvar, för att du helt enkelt inte har något val?
Vi behöver föreställa oss detta. För det hade kunnat varit vi. Det kan bli vi om vi inget gör.
*
Alltmedan vi fortsätter att leva våra vanliga liv, i en alltmer ovanlig tid, fortsätter Ryssland sitt imperialistiska krig i Ukraina. Men för Putin handlar det inte enbart om Ukraina. Maktambitionerna sträcker sig längre än så. Det handlar ytterst om att återupprätta den maktsfär som gick förlorad när Europa enades efter murens fall. De danska och tyska försvarsministrarna talar om ett fönster på mellan tre till fem år innan Ryssland kan ha kapacitet att angripa ett Nato-land och därigenom testa paragraf 5 i praktiken.
Därför finns ingen större, eller mer avgörande fråga, för Europas framtid än frågan om Ukrainas rätt till fred, frihet och självbestämmande. Men så länge västvärldens rädsla för Putins oberäknelighet och kärnvapenhot är större än Putins rädsla för västvärlden, så kommer Ryssland fortsätta att agera på samma aggressiva och revanschistiska sätt.
Därför måste det vara utifrån den här verkligheten som vi bygger vår beredskap och vårt försvar. Det är utifrån denna insikt som EU:s framtida säkerhets-, försvars- och utrikespolitik behöver formuleras. Och det är just detta som jag kommer att kämpa för i Bryssel. Gränser är en förutsättningen för att säkra vår frihet och Europas fred. Och nu måste vi göra vad vi kan för att säkra just freden och friheten.
*
Det vi bevittnar är inte bara en strid om territorium och suveränitet. Det är även en kamp om värderingar och om vilken världsordning som ska råda. På ena sidan autokratier, som Ryssland, Iran och Kina, som drömmer om en alternativ, multipolär världsordning. På andra sidan står vi - den fria världens demokratier vars konstitutioner baseras på grundläggande medborgerliga fri- och rättigheter, med fria val, folkstyre och rättsstatens principer. Det är alltså en kamp mellan den starkes rätt och den rätt som följer av internationell lag. Det är ordning mot oordning. Förtryck mot frihet.
Fransmannen Jean Monnet var en av de pådrivande personerna bakom EU. Monnet konstaterade att Europasamarbetet skulle formas av kriser och vara resultatet av hur dessa kriser hanterades. Nu påminner Rysslands krig mot Ukraina om att vi delar samma öde. Ester och tyskar. Finländare och fransmän. Svenskar och rumäner.
Frågan, som vi behöver ställa oss, är vad som ska definiera Europa efter Ukrainakriget? Om fem år, hur vill vi se tillbaka på den här tiden, och på de beslut vi fattade? Hur hade vi velat att världen hade agerat om den blågula flaggan, som solidariskt vajar på stänger runtom i Europa, inte hade varit Ukrainas utan vår? Hade vi tyckt att världens respons varit tillräcklig?
Europa behöver göra mer, för att öka den egna beredskapen och motståndskraften men också för att säkra vägen till fred för Ukraina. Misslyckas vi ser alla världens diktaturer att Rysslands metod står öppen också för dem. Och de kan enbart vinna om vi andra inte orkar stå enade.
Därför får EU-länderna inte falla för de splittringsförsök som utgör kärnan i diktaturens propaganda. Därför måste EU stå upp för Ukraina - ekonomiskt, militärt och humanitärt. Och det är därför EU ska stå upp för Israels rätt till både existens och självförsvar – för den judiska staten har en skyldighet att försvara sitt folk mot Hamas terror och krig. På samma sätt som den ukrainska staten har en skyldighet att försvara sig mot Putins terror och krig. Och det är vår skyldighet att hävda dessa utsatta folks rätt till försvar.
*
Vänner, det är vår skyldighet att uppfylla det löfte Europa gav judarna efter Förintelsen. Vi behöver lägga handling bakom orden ”Aldrig mer”.
Vi måste kraftfullt markera mot den antisemitism som oförblommerat väller fram - här, i London och Paris. Av en ny rapport från BRÅ framgår att 110 hatbrott med antisemitiska motiv anmäldes bara under perioden 7 oktober-31 december i fjol. Det är närmare fem gånger fler jämfört med samma period under 2022. Detta judehat behöver dras upp med rötterna. Det får aldrig normaliseras eller kontextualiseras på det historielösa vis som skett. När människor på våra gator och torg gav sig ut för att fira den värsta pogromen sedan Förintelsen, innan de döda judiska kropparna ens svalnat, och långt innan Israels rättmätiga självförsvar initierades, så säger det något om problemets ideologiska rötter.
Det börjar och slutar med värderingar - också på detta område. Vi måste därför tala om var gränserna går för hur människor tillåts agerar gentemot sina medmänniskor i det mångkulturella samhället. Vi behöver tala om vad som är olämpligt i ett demokratiskt samhälle, och inte enbart dra gränsen för det som olagligt.
Det är vår skyldighet, inte enbart rättighet, att höja rösten nu. För tiger vi nu – är risken stor att det inte finns något judiskt liv i Europa framöver. Det här är vad som står på spel. Det här är vad vi behöver kämpa mot. Det här är vad vi går till val på när vi talar om en gräns för att säkerställa vår frihet - Europas judars frihet.
*
Men mitt i allt mörker är EU en påminnelse om att det ur den värsta hopplösheten finns en väg ut. Med visioner, idéer och värderingar kan man åstadkomma den förändring som stakar ut en ny väg. EU är resultatet av den politiska enighet och handlingskraft som växte fram ur spillrorna efter andra världskriget. EU är ett löfte om ett annat Europa. Ett fredligt och frihetligt Europa. Vi ska vara rädda om det hopp som detta löfte väcker.
För det som har hänt, i avsaknad av större uppgifter av samma existentiella slag som förut, är att EU rört sig uppåt i Maslows behovstrappa: från att tidigare ha fokusera på ett smalt, men starkt samarbete i de delar där EU:s storlek också är dess styrka – har vi fått en utveckling med maktförskjutning från de nationella parlamenten till Bryssel. Denna rörelse har skapat ett befogat folkligt missnöje då förståelsen för besluten saknas.
Och med ett urholkat folkligt stöd undermineras EU i tider då unionen behövs som mest. Det är därför Kristdemokraterna talar om gränser för EU. Det är utifrån övertygelsen om att EU behövs. Och därför är det avgörande att EU hittar tillbaka till rötterna och utöver kriget i Ukraina fokuserar på att ta ansvar för gemensamma, gränsöverskridande problem.
EU behöver åter fokusera på den stora världen, i stället för att försöka kontrollera den lilla. För, som inte minst min egen släkthistoria visar, så sammanflätas den stora världens beslut med de livsavgörande vägvalen som görs i den lilla.
Tack för att ni har lyssnat. Tack för att jag får vara er kandidat!