Besvikelsen kommer i vågor.
Den första vågen: Hur etablissemanget reagerade på dödshoten mot Lars Vilks. Påfallande många vänsterinriktade snacksalvare victim blame:ade Vilks och utmålade honom som islamofob och rasist. Islamisternas reaktion på Vilks rondellhund var rimlig och proportionerlig. Att rita en teckning gör lika ont för en religiös muslim som en yxa i huvudet på en sekulär svensk konstnär.
Den andra stora besvikelsen: Korankravallerna. Samma snacksalvare kritiserade Paludan och slätade över kravallisternas agerande. En stor bit av debatten rörde hur rasistisk och hatisk Ebba Busch var när hon nämnde polisens behov av nya verktyg för att stävja våldsamma upplopp. Återigen blev religiösa känslor viktigare än exempelvis polisers liv och hälsa eller andra människors egendom. Hädelselagar blev föremål för seriös debatt.1
Snacksalvare i all ära. Värre ändå var att de som ville värna yttrandefriheten under Koran-påsken ofta gjorde det på en uteslutande principiell nivå, med tillägget att just Koran-brännande egentligen är fel och kränkande. Det var som att hela poängen med yttrandefrihet gick även yttrandefrihetens försvarare helt förbi: Yttrandefrihet är viktigt eftersom vi är extremt dåliga på att på förhand avgöra vilka yttranden som är sanna / viktiga / nytta.
Som samhälle är vi extremt dåliga på att kalibrera våra kollektiva uppfattningar på ett sätt som överensstämmer med sanningen. Att konträra perspektiv får uttryckas är inte viktigt för att det i princip är viktigt att låta idioter kommer till tals. Det är viktigt eftersom det påfallande ofta är alla vi andra som är idioterna. Paludans Koranskändningar ska inte tillåtas trots att de är skadliga på kort sikt. De ska tillåtas eftersom de mycket väl kan vara extremt samhällsnyttiga på längre sikt.2
Den tredje stora besvikelsevågen sveper över oss just nu. Ett vänsterinriktat etablissemang har i decennier varnat för nazismen. Med denna varning som en det politiska kapitalets blank-check har man begått absurda policybeslut helt i avsaknad av konsekvensanalys.3 När nu människor som faktiskt hatar judar faktiskt dödar judar skriver Göran Greider plötsligt dikter om att man inte ska kasta antisemitismanklagelser omkring sig. Ett utdrag:
"Sluta utslunga anklagelser om antisemitism eller islamofobi när det inte är befogat. Men gör det när det är befogat."
Om inte Veronica Palm medvetet uttrycker antisemitiska åsikter så är hennes frågor om vilka “De Utvalda ska bränna” en etisk felskjutning av stora mått. Samtidigt verkar nyanserna i de gröna rörelserna smälta samman när Greta Thunberg sprider antisemitiska konspirationsteorier. Låt mig föreslå en möjlig synergi:
Det vänsterorienterade etablissemanget har hotat om nazism och 30-talets återkomst i decennier. När 30-talet väl återvänder4 och ideologiskt motiverade antisemiter väl begår antisemitiska våldshandlingar i paritet5 med Förintelsens ställer de sig dock mangrant på fel sida av historien.
Vissa vill lägga ner kärnkraft, andra bygga ut den. Vissa vill gå med i NATO och andra stå utanför. Vissa vill ha hög invandring, andra låg, och ytterligare andra (jag) hög men selektiv. Om mycket kan vi träta men en sak har alltid enat oss: Förintelsen var fel.
Besvikelsens tsunami sköljer över oss som trodde att det återstod ett gemensamt moraliska axiom för samhället att vila på.
Eller är det just ett gemensamt moraliskt axiom vi har att göra med? Gemensamt för några väl definierade åsiktsströmningar.
NMR sluter upp vid de propalestinska demonstrationerna. Vänstern skanderar “from the river to the sea” och önskar därmed Israels utplånande. Muslimer världen över hyllar oförblommerat de fruktansvärda massmorden på civila som skedde i Israel den sjunde oktober. Nazister, vänster och muslimer finner en gemensam nämnare i antisemitism.
Axiomet verkar lyda: Det är judarnas fel.
Sanningen finns alltid bakom nästa krök. Vi kan alltid komprimera verkligheten på nya sätt. En modell är bra så länge den har intern logik men en teori är bra om dess modell är empiriskt adekvat. Modeller kan alltid förfinas men kräver viss generaliserbarhet för att vara användbar på nästa (okända) dataset. Vi vill kunna göra förutsägelser som tillåter oss att agera på sätt som ger positiv avkastning även om vi inte kan veta vad morgondagen bär.
Därför vill vi ha en modell som är domän-ospecifik. Varvaeke liknar det vid en kampsports-stance - den ska vara flexibel och snabbt kunna möta alla sorters attacker. En modell som har ett brett användningsområde kallar han för “elegant.” Elegans är det samma som power, förklaringskraft, och innebär att en modell inte kan vara skräddarsydd (overfitted) för ett särskilt dataset.
Världen är en röra av samband, brus och signaler. För att öka tillförlitligheten - försäkra sig om att slutsatser inte dras ur brus eller slump - vill vi ha konvergerande datainsamlingsmetoder (på konsultjargong “metodtriangulering”). Den psykologiska analogin är att vi tror mer på saker vi ser, hör och känner än på saker vi bara ser eller hör eller känner.6
Om det finns mycket konvergens - hög tillförlitlighet - men ingen elegans upplever vi att något är trivialt.7 En trivial utsaga upplevs som självklar men meningslös. Därför behövs det balans mellan konvergens och elegans. En trivial utsaga ger oss ingen insikt om någon annan domän än den föreliggande.
Om balansen brister i motsatt riktning får vi hög power utan adekvat underlag - grandiosa anspråk men låg korrespondens med verkligheten. Det är precis så konspirationsteorier fungerar: De är evigt generaliserbara.
Varvaeke menar att konspirationsteorier har låg konvergens men jag vill problematisera det en smula. Vanligen är de nämligen formulera så att de är popperianskt ofalsifierbara vilket visserligen gör dem empiriskt adekvata8 men ändå helt meningslösa. En konspirationsteori ser ut att ha hör tillförlitlighet för den troende eftersom den är konstruerad så att allting tillgodoräknas den som verifiering och ingenting som falsifiering. Alla bevis verkar konvergera i en enkel slutsats: Det är judarnas fel!
Och med detta måste vi pausa för en fullkomligt nödvändig utvikning om konservativism som dygd och bias.
Digression: Konservatism som dygd och bias
Att väga bevis är svårt när man väl har etablerat en ståndpunkt. Vi vet att det är svårt att ta till sig extraordinära förklaringar, även om det finns extraordinära bevis för dem.
Problemet är att bayesianen inom oss är rekursiv. När den väl befäst en uppfattning så tolkar den konträra bevis som mindre trovärdiga. Detta säkerligen på grund av en epistemologisk cost-benefit-analys - vem fan pallar faktiskt läsa det senaste jättelånga pappret om Younger Dryas Impact Hypothesis? När man istället bara kan skita i det, kalla teorin för Frankensteins monster och gå vidare.
Designfelet verkar vara att vi inte kan ompröva så lätt. Det kanske förresten inte är ett designfel - givet kulturell evolutions-perspektivet på konstiga men nyttiga sedvänjor är det sannolikt rimligt att vara lite konservativ. Eftersom det ändå är svårt att förstå varför man efter 50 år blir sjuk av att äta kassava som tillretts på ett effektivt sätt kan vi väl tänka oss en selektion för att hålla fast vid icke uppenbart ändamålsenliga beteenden och traditioner.
Att vara mottaglig för nya bevis är att vara mottaglig för manipulation. Ett höstlöv i zeitgeisten tror alltid på exakt det hen hörde argumenteras för sist. Icke-EIPS:iga människor värjer sig måhända från sina förnuftskänslor och kan därmed känslomässigt blockera omprövelse. Då blir de också trygga för påverkanskampanjer. Det är lätt att syntetiskt skapa en situation som synes bevisa A även om icke-A är sanningen. Det är bara att stoppa in tillräckligt konstiga urval och tillräckligt många trollbottar.
Att vara en totalt neutral bayesian som omprövar alla hypoteser helt proportionerligt enligt bevis är bra om ens miljö präglas av välvilliga aktörer. Att vara en konservativ omprövelse-vägrare är säkert bättre om man bor ute i det vanliga samhället och försöker värja sig mot allsköns lögner och skrönor.
Att konservatism därmed är adaptivt kan också nyttjas av listiga och onda regimer. Som Pomerantsev uppmärksammar oss på är överdrivet generaliserad misstro Putins propagandastrategi. Om alla är förnuftiga och vägrar inkorporera nya bevis - det vill säga betraktar all information som icke trovärdig - kan den postmoderna totalitarismen segra ganska lätt.
Det krävs en förening av Trickstern och Hjälten för att slå igenom det relativistiska bruset. Och där ska vi tacka Navalnyj för att han finns och både busringer FSB-giftmördare som en bättre komiker samt likt Aslan accepterar martyrdöden.
Kom dock ihåg att hjälten bara är samhällets funktion för att exekvera beslut. Demokratin är filterfunktionen som selekterar Hjältar. Mystikern är impulsgeneratorn som Hjältarna får sitt stoff ifrån. Såhär ungefär:
Slut på digression.
From Probability to Consilience: How Explanatory Values Implement Bayesian Reasoning (Wojtowicz & DeDeo, 2020) är en i sammanhanget högintressant artikel som försöker förena olika epistemologiska värden – ”förnuftskänslor” – med rationell bayesiansk analys. De grundläggande värden som identifieras är co-explanation, descriptiveness, precision, unification, power och simplicity – det vill säga ungefär medförklaring, beskrivande, precision, enande, förklaringskraft och enkelhet. Hur mycket vikt vi i allmänhet tillskriver dessa värden varierar mellan individer.
Ett av dessa värden – enande/unification – handlar om hur mycket av världen som förklaras av en given teori. Som artikeln noterar har konspirationsteorier en stor fördel med avseende på denna förnuftskänsla eftersom de typiskt sett förklarar allt. En bra konspirationsteori inlemmar varje anomali som ett bevis och växer sig därmed starkare av varje motsägelse.
Det som konspirationsteorin typiskt sett ofta saknar är enkelhet eller simplicity. I strid med Ockhams berömda rakkniv förutsätter konspirationsteoretikern ofta en onödig pluralitet, det vill säga en uppsjö av ad hoc-mässiga bortförklaringar och efterhandskonstruktioner. Konspirationsteoretikern prioriterar också medförklaring/co-explanation och vill alltså förklara allting inom ramarna för samma teori. Detta ofta genom godtyckliga variabler som görs sammanhängande genom hemliga och gömda processer (äks. konspirationer).
Vissa hjärnor verkar gilla konspirationsteorier. Eller snarare: En liten ståndaktig grupp av kulturellt evolverade västerlänningar verkar i upplysningstraditionens anda kunna bortse från sin inneboende kärlek för konspirationsteorier och istället exaptera svaga men viktiga förnuftskänslor som precision och simplicity.
Descriptiveness är ett intressant exempel på vad jag menar. Vi verkar som art uppskatta detaljerade beskrivningar. En utsaga med fler detaljer hålls för mer trovärdig. Detta är förmodligen rimligt eftersom endast sanningen kan vara väldigt detaljerad - det är svårt att upprätthålla ett nät av påhittade parametrar eftersom varje lögn leder till flera andra lögner som leder till flera andra lögner, etcetera. Det billigaste sättet att generera en detaljerad utsaga är att beskriva verkligheten som man faktiskt uppfattar den. Däremot kan descriptiveness - även om det är adaptivt - också beskrivas som en kognitiv bias. En utsaga med fler detaljer har egentligen fler möjliga felkällor och är därmed mindre sannolik än en enklare, mer avskalad utsaga. Det krävdes lite skotsk reformation och sannolikhetsteori för att förstå att en grekisk saxofonist är mindre sannolik än ospecificerad grek eller en ospecificerad saxofonist.
Evolutionen sker på olika nivåer. Vanligen pratar vi om genetisk evolution enligt naturligt och sexuellt urval. Människans kognitiva adaptioner möjliggör också en kulturell evolution. Genom att kunskap och normer traderas och selekteras uppstår en flora av överlevnadskraftiga kulturer och memes.
Det speciella utvecklingsspåret som vi kan kalla WEIRD (Western, Educated, Industrialized, Rich och Democratic enligt Joseph Henrich) har dock gått ett steg längre och isolerat denna process. Upplysningstraditionen och det demokratiska samhället låter oss simulera en memetisk evolution utan att människor nödvändigtvis behöver dö. Om kulturell evolution i sitt grundutförande är memetisk evolution i det vilda är upplysningstraditionen en slags domesticering av memes.9
Vanligen räcker det säkert att människor satsar allt på ett “functional meme” i form av en bra konspirationsteori (eller om du så vill religion) och så sköter den kulturella evolutionen det lärande som evolutionära processer innebär.10 WEIRD kultur lyckas dock lära utan kulturell evolution genom att specificera formerna för memetisk selektion enligt epistemologiska kriterier. Denna mesa-evolutionära11 sedvänja premierar förnuftskänslor såsom simplicity (memetiskt nedärvd i behändiga socioteknologiska axiomet Ockhams rakblad) och precision (formaliserat i matematiskt och logiskt språk).
Endast en WEIRD person kan stå i Varvaekes eleganta stance. Icke-WEIRD:a människor vill bara funktionellt tro eller ofunktionellt dö.
Nazismen handlade i grund och botten om folkens kamp. Hitler var maktpragmatiker och bör knappast hedras med en rationell idékritik. Hans felslut i darwinistiska termer kan om något ändå sägas ha varit en överskattning av möjligheterna till gruppselektion.12
Oavsett vad vi anser om Folkens eventuella darwinistiska konkurrens så var antisemitismen en helt annan fråga. Judarna sågs som ett parasitiskt anti-folk som inte kunde antas inordna sig i den gängse rashierarkin. När kriget gick dåligt accelererade nazisterna massmordet på judar för att vinna på hemmaplan - det var nämligen givetvis judarnas fel att man förlorade på slagfältet.
Samma konspirationsteori förenar islamister världen över. Antisemitisk åskådning är extremt mycket vanligare bland muslimer än människor av andra religionstillhörigheter. Det är också vanligare bland personer från MENA (även kristna, exempelvis syrianer) jämfört med annan geografisk härkomst. 74 procent i MENA “harbor antisemitic attitudes” jämfört med 24 procent i Västeuropa; 49 procent muslimer jämfört med 24 procent kristna; och 64 procent kristna i MENA jämfört med 29 procent muslimer i Västeuropa. Kombinationen av dubbla riskfaktorer - muslim från Mellanöstern - ger ett high-score på 75 procent. (Källa.)
Judehatet är bärande för Hamas och andra palestinska företrädare samt typiskt sett deras sympatisörer. Judenheten bär på något sätt skulden till att arabvärlden och den muslimska världen förtrycker och massmördar sig själva i alla upptänkliga utföranden. Det är även judarnas fel att muslimer och araber konsekvent misslyckas med att bygga fungerande samhällen och skapa rimliga nivåer av tillväxt.
Vänstern då. Strukturella felslut är tyvärr symptomatiskt både för gammelvänstern och mer woke:a senmoderna tappningar. Exempelvis tolkas skillnader i utfall regelmässigt som bevis på diskriminering. Vänsterrörelser är även väldigt framgångsrika i att skapa konspirationsteoretiska narrativ - lex Patriarkatet - som förklarar allt och säljer bra.
Judar är som grupp betraktat mycket framgångsrika. För både högern, vänstern och islamisterna blir det snabbt ett bevis på att de fuskar. Intressant är att vänstern älskade Israel fram till sexdagarskriget på ett ungefär. Zionismen var i mångt och mycket en socialistisk rörelse och många äldre vänstertomtar har spenderat sin beskärda del av ungdomen på kibbutz.
När Israel grundandes 1948 anföll samtliga kringliggande arabländer direkt den lilla utskitna staten av tilltufsade förintelseöverlevare, som mirakulöst stod emot och segrade. Denna underdog-historia kunde vänstern inte undvika att falla för. När Israel så småningom utvecklades till en överlägsen militärmakt (samtidigt som Hamas och andra spenderade tid och resurser på att förtrycka det egna folket och terrorisera israelerna) bytte vänstern fot. Sexdagarskriget blev en promenadseger för Israel och plötsligt var de inte längre underdogs. Bara ett framgångsrikt folk av bankirer och vetenskapsmän, eller på vänsterterminologi: Utsugare.
Men sossarna då? Vad är Veronica Palms ursäkt?
Jag tror vi har varit inne på det redan. Politiker som Jimmie Åkesson och Märta Stenenvis står kvar och låter folket döma. Socialdemokraterna försöker försöker av hävd istället alltid springa ikapp opinionen. På kort sikt fungerar det bra, men om man helt saknar principer och respekt för sanningen blir det förr eller senare svårt att hålla ihop fernissan.
Nu har man av väljartekniska skäl fyllt skjortbrösten med palestinska medaljer. Ledande socialdemokrater uttryckte att “Israel har visat dålig vilja att försöka nå fred.” (Den dåliga viljan måste nog sägas ha överskuggats av Hamas terrorattacker!) När det begav sig var det enligt Peter Hultqvist “inte alls svårt att ta ställning” för Palestina.
Nu då? Efter att Hamas halshuggit barn? Är det svårt att ta ställning nu?
Ryggradslösa jävlar.
Och mest ryggradslöst hade givetvis varit om de nu plötsligt kastade palestinierna överbord och övergav sina tidigare ståndpunkter. Håll ett öga på opinionsmätningarna och räkna ner tillsammans: 10, 9, 8 …
“Oceania had always been at war with Eastasia.”
Det verkar som att extremvänster och extremhöger förenas av sin drift att förklara allt. Hästskoteorin säger att extremerna möts. Kanske beror det i så fall på att de delar psykologisk konstitution med avseende på förnuftskänslor.
För MENA-muslimer kan vi förutsätta en låg genomsnittlig grad av WEIRD:ness och därmed helt avstå förväntningar på andra förnuftskänslor än de mest primala. I Mellanöstern går man än så länge ofta helt på “functional meme” och kulturell evolution. Sett till hur yazidierna mår verkar det tyvärr i så måtto funka rätt bra för islamismen.
Du från framtiden som läser det här med misstrogen min - det hände faktiskt!
Givetvis eftersom de exponerar hur sinnessjukt Islam är.
Se RiR 2017:25.
Sex år kvar, biatch!
Obs, ej volym men vidrighet. Hugga huvudet av bebisar och sånt.
Jämför med romsk kultur som premierar förmågan att luras och ljuga och där medlemmar av gruppen vanemässigt bedrar varandra i stort och smått närmast som en sport. I romsk kultur tror man aldrig på någonting förren det är bekräftat från flera olika oberoende källor.
Återigen Varvaeke, Awakening from the Meaning Crisis.
Jag är medveten om att jag överanvänder uttrycker “empiriskt adekvat” men det är fan så behändigt.
Memes är vanligen symbiotiska eller parasitiska. Symbiotiska memes får sin fitness genom att gynna bärarens överlevnad och reproduktion. Parasitiska memes får sin fitness genom att spridas snabbt mellan sinnen. Upplysningstraditionen skapar en memetisk evolution med artificiellt konstruerade selektionstryck - en domesticering av memes!
Lärandet innebär att vi ex post blir varse vilka som hade fitness: De som blev kvar.
Eller är den meta-evolutionär?
Läs gärna Samir Okashas The Levels of Selection för en balanserad redogörelse om gruppselektionens väl och ve eller i alla fall underliggande principer.