[Varning. Det mesta i det här inlägget är baserat på förhastade gissningar och för hastiga internetsökningar. Som vanligt. Redaktören, korrekturläsare och faktagranskare satt i samma bil.]
Paradoxalt nog finns det paradoxer. Eller, det finns “paradoxer,” eftersom paradoxer bygger på sammanblandning av ontologiska nivåer. Lögnarparadoxen löses av att vi sätter “jag ljuger” inom citationstecken. Det är alltså inte så att lögnaren ljuger när den säger att den ljuger. Om den gjorde det skulle världsväven repas upp. Det är bara det att vilken som helst utsaga är möjlig, och att beskrivningar av världen inte kräver samma logiska koherens som världen själv.
Det finns alltså “paradoxer.” En sådan är vad jag här väljer att kalla Jämlikhetsparadoxen (för att indikera släktskap med Jämställdhetsparadoxen) men som skulle kunna benämnas “Den beteendegenetiska potentialparadoxen” eller något liknande otympligt istället.
Vi kallar det för Jämlikhetsparadoxen
Jämlikhetsparadoxen består i följande deduktion: Givet att skillnader i variation mellan människor består i någon kombination av genetiska faktorer och miljöfaktorer, kommer andelen av variationen som förklaras av genetiska faktorer öka ju mer utjämnade miljöfaktorerna blir. I samhällen med mer jämlika förutsättningar, där skillnader i miljöfaktorer som utbildning, kosthållning, hälso- och sjukvård och utbud av fritidsaktiviteter eliminerats, kommer genetiska arvsanlag förklara skillnader i val, prestation och livsutfall.
En väsentlig parentes är att kultur idag är den förmodligen största delade miljöfaktorn. Kapitalismen har i stora delar av världen jämnat ut materiella skillnader men kulturella består. Även i ett jämförelsevis jämlikt land som Sverige kvarstår kulturella variationer, då särskilt mellan etniska svenskar och invandrade populationer. Den svenska jämlikhetssträvan har först på senare tid börjat kräva utjämning av kulturella skillnader (assimilation) - tidigare har de hyllats, negligerats, förnekats eller missförståtts på ett minst sagt naivt sätt.
I ett kontrafaktiska exemplet där Sverige förblivit etniskt homogent och de kulturella skillnaderna aldrig pumpats upp av massinvandring hade vi sett följande: Ett drygt sekel av social utjämningspolitik hade lett till ett alltmer konvergerande utfall. Men de kvarstående skillnaderna hade till allt större del förklarats av genetiska faktorer; inte skillnader i miljöfaktorer.1
I en miljö där alla får liknande resurser och möjligheter blir genetiska skillnader en viktigare förklaring till varför vissa individer presterar bättre än andra.
Meritokratiskt grundade skillnader i utfall är legitima
När vi rör oss mot en sådan situation kommer skillnader i utfall rent meritokratiskt sett bli allt mer legitima. Den meritokratiska principer säger att tjänster och befattningar ska tillsättas efter lämplighet och att prestation och belöning ska kalibreras så att de mest lämpade besätter de mest passande positionerna. Wikipedia adderar att ”social status och lön [ska] bygga på vad en person åstadkommer i samhället.”
Även meritokrati kan vara orättvis. Om vi sticker ut ögonen på en person blir denne meritokratiskt sett olämplig som fågelskådare. Om vi blyförgiftar en miljon barn så att deras intelligenskvot sjunker drastiskt blir dessa barn meritokratiskt sett olämpliga som akademiker.2 Det är dock inte enligt någon vedertagen definition någons fel att vissa individer får en mer gynnsam arvsmassa än andra.3
Modellen innebär att vi betraktar miljöfaktorer som endogena (inom vår rådighet) och genetiska faktorer som exogena (utom vår rådighet) och att vårt moraliserande (påtalande av orättvisa) tillämpas selektivt på endogena faktorer (förmodligen av kulturell-evolutionära skäl i stil med att moralism endast är tillämplig där den gör nytta).4 Inte på exogena.5
Vi kommer nu få en (ideal-)situation där ett ojämlikt utfall är helt beroende på genetisk variation och där skillnaderna i utfall därmed betraktas som helt legitima. Alla har ju så att säga fått vad de förtjänar. Alla har belönats i enlighet med sin förmåga och prestation.6
Låt oss då föreställa oss en situation där socialt utjämnande insatser skapade mer jämlika utfall är vad den meritokratiska modellen stipulerar. Där idioti premieras. Där lata lyfts upp till höga tjänster och där dårar ges tunga ansvarsposter. Där befattningar befolkas av besvärliga B-människor. Jag föreställer mig: En kombination av en islamistisk klan-teokrati och en centralasiatisk-sovjetisk kommunistdiktatur.
Hur långt från päronträdet faller äpplet?
Sociala faktorer är ärftliga i viss mån. Förmodligen ärvs de inte - inom någon viss terapeutisk intervall av rimlig omsorg och fostran - via föräldraskap. Däremot ärvs sociala faktorer via subkulturer. (Vi har tidigare nosat på frågan om kultur som samtidens dominerande delade miljöfaktor.) Det den sociala ingenjörskonsten typiskt sett sysslar med är att reducera det sociala utfallsrummet genom att eliminera variationen i subkulturellt ärvda sociala faktorer. Detta exempelvis genom att tvinga alla att gå i samma skola; ge alla lika bra mat; och giftsanera allas respektive uppväxtmiljö. Begreppet “social mobilitet,” som brukar sägas mäta jämlikhet-i-förutsättningar, mäts därför som korrelationen mellan föräldrars och barns livsutfall och sociala status. Här blir föräldrarna i en välvillig tolkning en proxy för de delade miljöfaktorerna.7
Det som däremot ärvs specifikt av föräldrarna är ens arvsanlag - ens gener. Där skiljer sig förutsättningarna åt även inom en harmoniserad livsmiljö. Till yttermera visso påverkar generna även individen indirekt via påverkan på miljön - evokativ gen-miljöinteraktion, till exempel att störiga människor blir bemötta med mer hat eller att snygga människor blir bemötta med fler leenden - men i en förenklad modell kan vi nöja oss med att individens föräldrar inte bara är en proxy för uppväxtmiljön (dumma föräldrar tenderar att dväljas bland andra dumma människor) utan en direkt påverkansfaktor.
Den genetiska överensstämmelsen mellan barn och en given förälder - släktskapskoefficienten8 - brukar sägas vara 50 procent. Allt annat lika kan vi också avrundat anta att föräldrar tenderar att bli det tillsammans med andra likvärdiga idioter; vi låtsas som att nobelpristagare oftast inte får barn med strippor.9 Det är ändå så att varje uppsättning gener (varje barn) är unikt (undantaget enäggstvillingar) vilket innebär en variation även mellan helsyskon. Om alla barn vore exakta kloner av en stycken förälder hade vi - i vårt miljöfaktorseliminerade scenario - förväntat oss en social mobilitet som närmar sig noll.
“Regression to the mean” innebär att extremt hög- eller extremt lågbegåvade individer kommer att få barn som är närmare medelvärdet än de själva är. Det finns således en rent statistisk social korrigering även i vårt scenario. Om vi inte aktivt avlar fram nya raser eller ändrar selektionstrycken drastiskt kommer befolkningen normalfördela sig runt ett medelvärde. Alv/orch-dikotomin kommer förmodligen att bli svår att upprätthålla om vi inte kan ta ojämlika miljöfaktorer till hjälp. “Regression to the mean”-principen ger dock bara att de allra bästa respektive sämsta kommer få något mer mediokra barn - det är fortfarande så att allmänsmarta människor kommer få smarta barn med högre sannolikhet än genomsnittet, och vice versa för allmänkorkade. “Regression to the mean” skulle förmodligen innebära att social ojämlikhet inte kan bestå och ackumuleras över många generationer, men i varje reproduktivt steg kommer den genetiska ojämlikheten (oftast) manifestera sig i att direktörsföräldrar får direktörsbra barn medan hygientekniker får hygientekniska underungar.
Den genetiska ärftligheten för intelligens uppskattas i tvillingstudier (där man jämför enäggs- med tvåäggstvillingar) skattats till mellan 50 och 80 procent. Samma resultat ser vi i adoptionsstudier. Hur dessa siffror hade påverkats av helt eliminerade miljöskillnader är svårt att säga eftersom anlag för intelligens kräver vissa förutsättningar för att manifestera sig (och beror alltså på om miljöfaktorerna jämnats ut på en väldigt gynnsam eller väldigt ogynnsam nivå). En ärftlighet uppemot 80 procent innebär heller inte en korrelation om 0.8 med en given förälder utan att 80 procent av variationen i intelligens i befolkningen kan förklaras med genetiska faktorer. Enligt mina sökningar är korrelationen mellan barn och föräldrar med avseende på intelligens oftast mellan 0.4 och 0.6 men det är oklart om det är korrelationen med föräldrarnas genomsnittliga intelligens.
Eftersom jag inte orkar gräva i det här in absurdum nöjer jag mig med att anta att det i mitt scenario - med eliminerade skillnader i miljöfaktorer för alla människor - skulle föreligga en korrelation av styrkan ca 0.5 mellan föräldrars och barns sociala status. Om man som jag är dum i huvudet kan det vara bra att känna till att 0.5 kan beskrivas som en medelstark korrelation.10
Det finns andra egenskaper än intelligens förstås. Som vi varit inne på är flit en egenskap som är svårare att rå på eftersom den reagerar på incitament, normer och moralism. Det gör inte intelligens. Samtidigt finns det stor skillnad i grundläggande förmåga även till flit - vissa kan inte städa lägenheten om det så växt fast sedan länge döda klängväxter i deras nerdragna rullgardin eller om de så kan se sin iPhone i sitt sovrum på Hitta Mina iPhone men dock inte i verkligheten; andra hoppar ur säng klockan 04.30 med en hälsosmoothie mellan skinkorna, redo för NYA TAG.11 Varken flit eller intelligens är tillräckligt för att fånga alla aspekter av en meritokrati - ibland vill man helt enkelt ha starka, snabba, socialt kompetenta, snygga, noggranna eller enkelspåriga individer till någon viss uppgift (tyngdlyftning, löpning, HR, prostitution, muttersortering, muttersortering). Intelligens kan ändå sägas vara en bra egenskap att förhålla sig till eftersom den säger väldigt mycket om hur vi kommer att kunna prestera i ett modernt samhälle; mycket om hur vi kommer att prestera med avseende på en bredd av uppgifter; och säkert är ungefär lika ärftlig som mycket annat som är intressant.
Vad betyder korrelation 0.5 för social rörlighet?
I ett meritokratiskt samhälle där vi upphävt alla endogena orättvisor (skillnader i miljöfaktorer) kommer de exogena orättvisorna (genetiska skillnader) leda till en medelstark korrelation à la 0.5 mellan föräldrars och barns sociala status. I litteraturen benämns 0.5 som “måttlig social rörlighet,” att jämföra med extremerna “mycket hög” (0-0.2) och “mycket låg” (0.8-1). Det är lite svårt att jämföra detta med diverse rapporter rörande social mobilitet, som ofta använder svåra mått som intergenerationell inkomstelasticitet (?) eller index jag inte förstår, men min övergripande bild är att Sverige har hög social rörlighet (lite bättre än “måttlig”) medan USA har måttlig till låg. En hel-genetisk orättvisa kommer alltså landa oss på ungefär USA:s nivå och lite under Sveriges. Eftersom korrelationen föräldrar/barn är icke-absolut kommer (väl?) korrelationen minska exponentiellt över flera generationer (stora och tacksamma frågetecken till alla kvantkompetenta läsare!) men alltså vara måttlig på kort sikt (dina föräldrar och dina barn jämfört med dig själv).
Låt oss då beakta ett samhälle som i mitt scenario, men som också eftersträvar hög social mobilitet! Det sjuka kommer nu att uppstå: Ju mer vi ökar mobiliteten (minskar korrelationen från 0.5) desto mindre meritokratiskt kommer vårt samhälle att bli. Att vara mer “rättvis” än våra gener innebär (i en modell där genetik är en exogen faktor) att den meritokratiska orättvisan de facto ökar. Det kommer plötsligt inte gå att förutsäga individens sociala status och livsutfall utifrån dennes förmågor.
Slutsats: De meritokratiska principerna är gränsen för den sociala mobiliteten. I framtiden kan vi säkert gen-editera alla så vi blir perfekta köttrobotar, men tills dess får vi nöja oss med att (de ashkenaziska) judarna behärskar världen.
För långt för en fotnot: Arabskriktrasten och arabskriket
Arabskriktrasten lever i en prestigehierarki. Trastarna tävlar om att göra varandra tjänster ty de mest altruistiska får högst status och får därmed ligga mest.
Arabmänniskan lever däremot i en dominanshierarki. Den gynnar sina nära genetiska släktingar men har (uppenbarligen!) ingen ambition att imponera på omgivningen - bortsett från när den medelst glamour och övervåld uttrycker sin dominans över icke-besläktade individer. När arabhanen bröstar sig skriker arabhonan sitt karakteristiska arabskrik (ululering eller zaghrouta för den nogräknade).
Inom människoarten uppkommer prestigehierarkier framförallt i släktskapsneutrala kulturer. Det är då viktigt att signalera sin dygd och duglighet till alla och envar, enligt den meritokratiska principen. I släktskapsintensiva kulturer såsom den arabiska - där dominanshierarkier tenderar att just dominera - är meritokrati ett närmast okänt begrepp. Man ärver givetvis sin sociala status. Däremot kan klanen/ stammen/ familjen utöka sin makt på andra klaners/ stammars/ familjers bekostnad, men detta sker då genom dominansmetoder och våld. (Samt strategiska giftermål som dock syftar till att öka klanens våldsförmåga.)
MENA-kontrollgruppen Israel rankar plats 33 på social rörlighet enligt nämnda rapport. Sverige ligger på plats fyra i världen. Det första arablandet trillar in på plats 52 med Saudiarabien (även om muslimska Kazakstan och Malaysia kvalar in på plats 38 respektive 43). Nästa arabland är Tunisien på plats 62 och sen kommer Egypten på plats 71. Detta av 82 rankade länder. Case in point - social mobilitet är inte någon arabisk folksport.
USA, proxyn för medelhög social mobilitet (0.5), ligger på plats 27 av 82. Då vi definierade USA som ett gränsfall mellan medelhög och låg kan vi med gott samvete placera samtliga arabländer inom kategorin “fett jävla låg, ja närmast obefintlig, social mobilitet.”
Meritokrati är ett WEIRD fenomen.12 Att ärva positioner är helt legitimt i många kulturer. Till femtio procent är det rimligt, eftersom det speglar den meritokratisk-genetiska korrelationen. Till en betydande del är det förmodligen också rimligt eftersom det speglar det sociala arvet. I en industrialiserad värld, där alla får äta sig mätta och lära sig läsa, borde vi dock hitta hem till vår genetiska baslinje-ärftlighet. Allt över 0.5 är nepotism.
“Slumpfaktorer” får också en större del, men “slump” är bara ett slaskbegrepp för parametrar vi inte råder över, och den sociala ingenjörskonsten strävar som bekant mot att råda över alla parametrar. (Till syvende och sist även de genetiska förstås. När så blir fallet är Jämlikhetsparadoxen ett minne blott. Då kan vi uppnå total likhet.)
Jag är snäll mot akademiker idag men jag fattar precis hur Du tänker. Mälardalens “universitet,” jo kyss mä!
Innan social jämlikhetssträvan alls blev en grej kändes det säkert rätt rimligt att vissa var kungar och andra statare. Vi kan tänka oss avsevärda skillnader i prestation och förmåga som uppstod till direkt följd av skillnader i kost och arbetsbörda. På den tiden när samhället bestod av orcher och alver enligt en gudagiven scala naturae, kändes det säkert hur meritokratiskt som helst att vissa fick bli liksamlare medan andra blev påvar. Sen kom man på att man kunde ge alla ungefär samma mat och inomhustemperatur och så småningom också läskunnighet, varpå vissa av orcherna förpuppades (inom arbetarrörelsen!?) och blev till alver.
Det här Antropofagi-inlägget handlar om alla de orcher som inte förpuppades som en följd av välfärdsstat, socialförsäkring och allmänt tillgänglig utbildning. De som, kanske en dag, kommer kunna göras till alver när vi börjar redigera människans DNA enligt makarna Myrdals högt hållna principer.
För att utveckla den här parentesen: Vi dömer inte barn eller sinnessjuka för brott eftersom vi menar att de saknar beslutskapacitet. Att inkludera dem i det potentiella fördömandet skulle inte vara beteendekorrigerande för andra personer inom samma kategori. Endast personer som potentiellt sett kan reflektera över risken för fördömande, och förändra sitt beteende för att undvika fördömande, är meningsfulla att fördöma.
Som en trippel-parentes: Kanske är det därför så många - tydligen - har närmare till att kritisera Israel än Hamas eller för den delen den muslimska världen i stort. Det känns meta-etiskt-spelteoretiskt meningslöst att moralisera över att Hamas hackar människor till döds med trädgårdsredskap. Vi innefattar de inte i kategorin “rationella aktörer.”
Kvadrupel-parentes: Betyder det i så fall att jag som hyllar Israel och fördömer Hamas är: A) dum i huvudet som slösar moraliskt fördömande på Hamas? B) Mindre “rasistisk” (avhumanifierande) när jag ger Hamas förtroendet att förvalta mitt moraliska fördömande?
Datapunk som talar för Ja till A): Jag blir även arg på skåpluckor etcetera som jag slår mig på. Detta har jag ärvt av min far. Som märkligt nog är av hantverkarsläkt. Det måste ha varit några tuffa hundra år i smedjan. Skrikigt.
Vi kan också säga att kosmiska faktorers orättvisa är allmänmänskliga medan mänsklig påverkan kan designas på ett mer eller mindre rättvist sätt. Därav Maskarna.
Obs, ytterligare komplicerande faktor är att incitament (inklusive moraliserande) påverkar prestation men inte förmåga; men att förmåga att prestera (flit) också är en opåverkbar förmåga. Ett meritokratins grundantagande är att ett meritokratiskt system optimerar prestation i förhållande till förmåga, det vill säga skapar bästa möjliga incitament för alla att anstränga sig så mycket som möjligt - att vara flitiga. Belöningen är ju proportionerlig prestationen som är en funktion av förmågan inklusive flit.
Det här är förstås komplicerat. Om vi slänger in välfungerande föräldrar i en destruktiv subkultur ökar risken för att deras barn får dåliga livsutfall. Däremot kan tillräckligt välfungerande föräldrar avgränsa eller i bästa fall byta ut sina barns livsmiljö och därmed ta makt över deras miljöfaktorer.
Det är är också komplicerat eftersom släktskapskoefficienten definieras relativt en referenspopulation. Även om en människa och en gurka delar 99 procent DNA (eller hur den populära faktoiden nu lyder) betyder inte det att r i fallet Du/din gurka är 99 procent. Eftersom vi främst är intresserade av att diskutera variationen i en definierad population är den genetiska skillnaden det intressanta, men ett relativt r kan bli extremt förvirrande när vi pratar om arter som genomgått genetiska flaskhalsar (geparder) eller som är systematiskt extremt inavlade (nakenråttor).
Det här är egentligen ett helt könsneutralt exempel. Alla kan ta nobelpriset. Och alla är nakna innerst inne.
1 innebär en perfekt korrelation, där en variabel alltid ökar proportionerligt med en annan. 0 innebär att förändring i en variabel inte predikterar några förändringar alls i den andra variabeln. 0 ska inte förväxlas med -1 som innebär en perfekt negativ korrelation där en ökning i en variabel minskar den andra variabeln proportionerligt.
Jag kom åt Capslock. Det passade bra.
Western, Educated, Industrialized, Rich, Democratic. Joseph Henrich. Weirdest People in the World. Att jag ska behöva tjata på er.