Som ett brev på posten
I ett land som närmast vant sig av vid konflikter på arbetsmarknaden väcker strejken vid Tesla flera gamla principfrågor till liv. När är en konflikt samhällsfarlig? Vad innebär neutralitet?
“Denna tvist handlar om ett mycket allvarligt, närmast systemhotande, agerande”. De fyra juridiska ombuden sparade inte på krutet i den stämningsansökan som den 27 november 2023 inkom till Solna tingsrätt. Svarandeparten, det statliga aktiebolaget Postnord, har vägrat “utföra en samhällsviktig tjänst” som är “särskilt reglerat i svensk författning”, skrev ombuden. Bakom stämningen stod biltillverkaren Teslas svenska bok, TM Sweden AB, och den samhällsviktiga tjänst som Postnord vägrat utföra var att vägra skicka ut registreringsskyltar till nya Teslabilar.
Vadan detta “allvarliga, närmast systemhotande, agerande” från det gamla postverket?
Sedan slutet av oktober befinner sig, som bekant, IF Metall i konflikt med Tesla, som vägrar träffa kollektivavtal. Strejken understöds med sympatiåtgärder av flera andra fackförbund, bland dem Seko och ST som organiserar postanställda och som utlyst blockad mot alla postförsändelser till Tesla.
Samtidigt inlämnade Tesla en stämningsansökan till Norrköpings tingsrätt, riktad mot Transportstyrelsen, utfärdaren av registreringsskyltar. På Transportstyrelsen har det inte varslats om några konfliktåtgärder, men myndigheten har, liksom Postnord som företag, velat förhålla sig neutral i den pågående arbetsmarknadskonflikten, och vill därför inte heller indirekt bidra till att kringgå den fackliga sympatiblockaden. “Ett unikt angrepp på ett företags verksamhet i Sverige”, dundrade Teslas ombud i stämningsansökan.
Unikt angrepp eller inte — konflikten sätter onekligen fingret på en svår fråga. Principen att staten ska förhålla sig neutral i konflikter på arbetsmarknaden är inte direkt lagstadgad utan är just en princip; Transportstyrelsens skyldigheter som myndighet är dock naturligtvis i allra högsta grad författningsreglerade. Norrköpings tingsrätt beslutade också tämligen omgående, interimistiskt, att Transportstyrelsen mot en vite på en miljon kronor skulle tillse att Tesla kunde hämta ut sina registreringsskyltar. Vad gäller Postnord — som ju är direkt föremål för de fackliga sympatiåtgärderna — var Solna tingsrätt inte lika benägen att omedelbart gå Tesla till mötes, åtminstone inte efter att motparten Postnord getts tillfälle att yttra sig.
Samtidigt har de berörda fackförbunden, ST och Seko, vänt sig till rätten och begärt att få intervenera och gå in som svaranden jämte Postnord. Förbunden menar att Teslas stämning direkt hotar deras grundlagsskyddade strejkrätt.
Strejkrätt och neutralitet, samhällsfarliga konflikter, myndigheters skyldigheter och enskilda företas rättigheter — principfrågorna är många. Och alla kretsar de ytterst kring en man, Elon Musk, och hans envisa motstånd mot att ingå avtal med ett fackförbund. För detta hyllas han av PM Nilsson i Dagens Industri som en hjälte i paritet med Jan Stenbeck, en annan enveten motståndare till kollektivavtal i sina företag. “Även Sverige måste utveckla sin arbetsmarknad och ta hänsyn till att alla inte vill organisera sig på samma sätt och att kollektiva lösningar inte är optimala för alla”, skriver den nytillträdda vd:n för Timbro.
PM Nilsson har alldeles rätt i att den svenska arbetsmarknaden är jämförelsevis oreglerad på ett antal väsentliga punkter. Rätten att vidta sympatiåtgärder, till exempel, gäller i princip oinskränkt så länge primärkonflikten är lovlig, och konflikträtten är inte förenad med någon proportionalitetsprincip. Inte heller är det reglerat i lag vad som är en samhällsfarlig konflikt. Betyder det då att det är anmärkningsvärt lätt i Sverige att med konflikträtten som vapen slå ut myndigheters verksamhet, såsom professorn i förvaltningsrätt Olle Lundin uttrycker det i en artikel i Lag & Avtal?
Den 1 januari 1966 vaknade alla offentliganställda tjänstemän i Sverige inte bara till ett nytt år, utan också till en nyvunnen konflikt- och förhandlingsrätt. Deras löner skulle från och med detta datum bestämmas genom kollektivavtal och strejk och lockout skulle vara lika tillåtna inom kommunal och statlig sektor som på arbetsmarknaden i övrigt. Beslutet var inte okontroversiellt. Flera myndigheter oroade sig under remissförfarandet. Kunde inte samhällsviktiga funktioner komma att hotas om konflikträtten utsträcktes även till hela den offentliga sektorn?
Inte minst oroad var den dåvarande Generalpoststyrelsen. Den anförde bland annat (prop. 1965:60) “att det lagskyddade monopol som postverket har på befordran av i stort sett alla brev måste anses innebära en klar förpliktelse för verket att också under praktiskt taget alla förhållanden utföra befordringen av dylika försändelser”. Skulle en strejk till exempel kunna förhindra utdelandet av valsedlar och därigenom hindra vitala demokratiska funktioner i samhället? Postens samhällsfunktion var en laddad fråga i konfliktsituationer, 1966 liksom i dag.
Lagstiftaren överlät emellertid åt parterna inom den offentliga arbetsmarknaden att avgöra frågan om samhällsfarlighet. På motsvarande sätt som LO och SAF överenskommit inom ramen för Saltsjöbadsavtalet tillsattes partsnämnder för den kommunala och statliga områdena med uppgiften att avgöra huruvida en varslad konfliktåtgärd var samhällsfarlig eller ej. Enligt kollektivavtal ägde part som ansåg att en viss konflikt var ägnad åt att störa viktiga samhällsfunktioner rätt att påkalla förhandling med motparten om att undvika, begränsa eller häva konflikten. Kunde inte parterna enas fick frågan hänskjutas till nämnd, som skulle avge ett icke-bindande utlåtande inom ett par veckor.
Och vad gällde tjänstemännens rätt att förhålla sig neutrala skulle den begränsas enbart av skyldigheten att utföra så kallat skyddsarbete, det vill säga sådant arbete som var nödvändigt ur säkerhetssynpunkt. Begreppet skyddsarbete skulle tolkas utifrån huvudavtalet mellan SAF och LO (Saltsjöbadsavtalet), det vill säga restriktivt. Det hade under 1930-talet inför förhandlingarna om Saltsjöbadsavtalet förekommit tankar om att låta skyddsarbete omfatta även kungörelse av allmänna handlingar, men SAF:s och LO:s avtal kom att landa i en snävare definition, även om parterna lämnade dörren öppen för närmare överenskommelser om definitionen av skyddsarbete på branschnivå.
De kommunala och statliga huvudavtalsnämnder skulle inte komma att ligga på latsidan. De offentliganställda försatte nämligen inga tillfällen att nyttja sin nyförvärvade konflikträtt. I slutet av 1970 och början av 1971 nåddes någon slags kulmen med den så kallade Saco/SR-strejken, som under ett par månader lamslog flera viktiga samhällsfunktioner i Sverige. Vad var samhällsfarligt och inte? Att ta ut statsanställda vid frökontrollanstalten var inte samhällsfarligt, beslutade statstjänstenämnden. Inte heller var det samhällsfarligt för tjänstemän med beslutanderätt i utbetalningsärenden att strejka, ej heller för besiktningsveterinärer. Inte ens konflikt som drabbade läkarutbildningarna ansågs som samhällsfarlig. Arbetsgivarnas stridsåtgärder — som att lockouta lärare — bedömdes inte av nämnden som samhällsfarliga, de heller.
Endast i ett fall kunde inte nämnden ge ett bestämt utlåtande, och det gällde de statsanställda som arbetade med postgirot. Här fanns ingen enighet inom nämnden o huruvida en strejk bland dessa var samhällsfarlig eller ej.
Till slut fick regeringen Palme nog av Sacos och SR:s (numer ST) strejk — och ingrep med ett så kallad tjänstepliktslag, som förklarade att alla berörda kollektivavtal skulle fortsatta att gälla, vilket innebar att fredsplikt rådde och att strejken var tvungen att avbrytas. Att staten på detta sätt direkt ingriper i en konflikt hade visserligen hänt tidigare (vid poliskonflikten 1947, sjuksköterskekonflikten 1951 och sjöbefälens konflikt 1955) men har inte inträffat därefter.
Principen på svensk arbetsmarknad har alltså sedan Saltsjöbadsavtalet 1938 varit att frågan om samhällsfarlighet ska avgöras av de av konflikten berörda parterna genom deras särskilda mekanismer för konfliktlösning (avtalsnämnder). I sällsynta fall, som vid Saco/SR-konflikten, har staten emellertid utnyttjat möjligheten att direkt ingripa och avbryta en strejk genom lagstiftning.
Men vad gäller vid Tesla-konflikten? Sverige har ju sedan ett antal år närmast vant sig av vid konflikter på arbetsmarknaden. Många gamla principfrågor plockas mu ned från hyllorna och dammas av för att granskas på nytt.
Det finns inget tidigare exempel, mig veterligen, på att en part som drabbats av en konflikt vänt sig till domstol för att få effekterna av en myndighets agerande undanröjda på det sätt som Tesla har gjort. Liknande situationer har i Sverige förutsatts kunnat lösas parterna emellan. Men Tesla uppträder ju inte som någon part på arbetsmarknaden, utan som ett enskilt, oorganiserat företag. Någon huvudavtalsreglerad lösning är då naturligtvis inte möjlig. Inte heller är konflikten tillnärmelsevis av den karaktären att staten skulle ha någon som helst anledning att gripa in, som den gjorde 1971. Då återstår domstolsvägen — en väg som Tesla uppenbarligen inte har några problem med att ta.
Det är begripligt att de berörda förbunden ser detta rättsliga agerande som ett angrepp på deras konflikträtt, och det är lika begripligt att Timbros vd ser Tesla som en modig utmanare av svensk kollektivism, men frågan är hur stor betydelsen konflikten ska tillmätas? För att en situation som denna ska kunna uppstå förutsätts dels att en ej kollektivavtalsbunden arbetsgivare är iblandad, dels att en myndighet är berörd, direkt eller indirekt, av sympatiåtgärder — en kombination som nog ändå måste sägas vara ytterst ovanlig på arbetsmarknaden. Senaste gången något liknande hände var sannolikt vid Toys R Us-konflikten 1994, då Seko genom sympatiblockad stoppade postförsändelser och postgiroutbetalningar till företaget.
Utgången av rättsprocesserna kring Tesla-konflikten ska bli intressanta att följa, men som vanligt är det för tidigt att utropa att detta skulle vara en ödesfråga för den svenska modellens framtid.