David Grusch och ufo-gåtans lösning
Har den amerikanska militären tillvaratagit utomjordiska farkoster?
Soundtrack till denna text:
1 What if they are landing on a peaceful excursion?
2 "Have You Seen the Saucers?" - Jefferson Airplane
Det som tidigare benämndes UFO - Unidentified Flying Objects kallas nu allt oftare UAP - Unidentified Aerial Phenomena. Jag kommer i denna text för enkelhetens skull att använda den tidigare beteckningen.
~~~
En tidigare amerikansk underrättelseofficer, David Charles Grusch (36), har gått ut i media med sensationella uppgifter om vad som pågår bakom ufo-kulisserna.
Grusch har överlämnat dokument till kongressen som sägs visa att amerikanska försvaret tillvaratagit föremål av utomjordiskt ursprung. Grusch påstår sig ha information om farkoster, vrakdelar och även döda piloter. Om farkosterna, som han inte själv sett men som han påstår är ”ganska många”, säger Grusch så här i en intervju: ”Många av dem var väldigt stora. Väldigt stora, ja. Som en fotbollsplans storlek, typ”. (A lot of them were, very large. Very large, yeah. Like a football-field, kind of size.) Han pratar också om att en del av utomjordingarna är fientligt inställda. Människor har mist livet i kontakt med dem.
Detta har väckt enorm uppståndelse inom ufo-kretsar världen över. Clas Svahn, vice ordförande i ufo-Sverige och välkänd auktoritet inom området, skriver i DN: ”Om detta är sant är det den största nyheten i världshistorien.”
Ufo-entusiasterna pratar om Grusch som en ”visselblåsare”. Man menar att han genom sitt hjältemodiga avslöjande sätter inte bara sin karriär på spel, utan även sitt liv och säkerhet. Starka krafter påstås vilja förhindra att denna information får spridning, och dessa krafter drar sig inte för att röja folk ur vägen, med våld om så krävs.
Granskar man Grusch berättelse finner man att han utgår från det i dessa sammanhang sedvanliga konspirations-narrativet. Som går ut på att inflytelserika men hemliga grupperingar döljer information, fakta och fynd, som tydligt visar att vi har och har haft regelbundna besök av varelser från andra planeter.
Hemlighållandet involverar regeringar världen över. Man påstår att det har mörkats och smusslats om detta i årtionden, men att vi tids nog kommer att få vara med om ett stort och dramatiskt avslöjande (”disclosure”).
Ufo-entusiasterna lägger mycket tid och energi på att visa hur trovärdig Grusch är. Man hänvisar till de positioner han innehaft inom den amerikanska militären. Han har bland a tjänstgjort i Afghanistan.
Det mest sannolika är att dock att Grusch är en publicitets- och pengahungrig lycksökare som vill etablera sig i den amerikanska ufo-underhållningsbranchen. Han uppvisar alla tecken på att vara ännu en i den långa raden av ufo-mytomaner. I denna liga bär Bob Lazar ohotad ledartröjan. Lazar har varit på ufo-tapeten sedan 1989, då han för första gången i en intervju påstod sig med egna ögon ha sett både rymdskepp och aliens på Area 51. Lazar hävdar bland annat att en av de utomjordiska farkoster som förvaras på Area 51 hittades vid en arkeologisk utgrävning.
Den grundläggande ufo-myt, berättelse eller rentav fantasi som Grusch rider på ser något förenklad ut så här: vi har och har haft regelbundna besök av utomjordingar, icke-mänskliga intelligenser eller aliens. Dessa tar sig hit med farkoster som drivs enligt energiprinciper vi inte begriper oss på. Farkosterna ligger dock i sin övriga konstruktion och utformning tillräckligt nära de rymdfarkoster vi själva tillverkat de senaste femtio åren för att vi ska kunna dra slutsatsen att varelserna färdas med dem genom rymden, på ungefär samma sätt som vi gör när vi reser till månen eller mars. De innehåller spakar och reglage, förarsäten, instrumentbräda och olika fysiska utrymmen där besättningen vistas.
Utomjordingarna har kroppar med ben, armar, huvuden och (oftast mycket stora) ögon. De rör sig som vi, alltså genom att sätta det ena benet framför det andra. De hanterar fysiska föremål, till exempel farkostens rattar och reglage, eller sådant de stöter på på jorden, med händer som liknar våra.
Det förs förvisso andra och mer komplexa resonemang om dessa varelser och deras flygande maskiner i vissa ufo-kretsar. Men Grusch berättelse vilar helt klart på denna mytologiska bild. Och det är den som de flesta som tar del av Grusch berättelse ser framför sig.
Påståendet att amerikansk militär skulle ha lyckats upptäcka, transportera och i hemlighet förvara ”ganska många” gigantiskt stora utomjordiska farkoster, samt deras besättning, överlever knappast en närkamp med Ockhams rakkniv. Så länge inte de farkoster, eller delar av dem, som Grusch menar har landat eller kraschat visas offentligt och undersöks av folk som tydlig kan slå fast att de inte är av jordiskt ursprung, finns ingen anledning att tappa hakan. Knappt ens att lyfta på ögonbrynen.
Att ufo-fenomenet inte kan avfärdas som synvillor, väderballonger eller folihattsfantasier är uppenbart. Och de amerikanska myndigheterna förnekar inte längre att många observationer saknar naturlig förklaring. Steget därifrån till tillvaratagna fotbollsplansstora farkoster och döda utomjordiska piloter är dock långt.
Grusch mediaresa är trots detta intressant och väl värd att följa. Oavsett sanningshalt är den ytterligare ett kapitel i den vid det här laget mycket omfattande och fantasieggande ufo-mytologin. Eller om man så vill ännu en gren på det vildvuxna ufo-trädet.
Själv har jag följt och intresserat mig för ufo-fenomenet sedan tioårsåldern. I tonåren läste jag Erich von Däniken, Eugen Semitjov, George Adamsky, Jacques Vallée, Witley Strieber med flera. Min syn på vad det här handlar om har utvecklats och förändrats över tid. Idag har jag landat i att ufo-fenomenet förvisso existerar, på ett mycket påtagligt sätt, men att det inte är av materiell natur. Inga fysiska föremål, kroppsdelar eller andra liknande lämningar kommer någonsin att hittas.
Att vi vid det här laget har tiotusentals rapporter om observationer, möten, kraschlandningar och även ombordtagningar och kidnappningar utan att en enda flisa eller något fragment av någon farkost eller annan lämning från besökarna har presenterats, talar sitt tydliga språk. (Det finns de som hävdar att det visst finns sådana föremål. Men så länge dessa inte har undersökts av expertis och en konsensus har nåtts om att de är av utomjordiskt ursprung kan vi lämna dem därhän).
Tanken att ufo-fenomenet trots att det inte är av materiell karaktär i allra högsta grad är verkligt, kan vara lite svettig att processa. Men om vi vill förstå ufo-fenomenet måste vi börja i hur vi i vår moderna, naturvetenskapligt präglade tid ser på förhållandet mellan medvetande och materia.
Här är Donald Hoffmans bidrag det kanske allra mest intressanta. Hoffman är professor i kognitionsvetenskap vid University of California. Han har skrivit boken The Case Against Reality: How Evolution Hid the Truth from Our Eyes. (”Dold verklighet: om evolution, medvetande och perception”).
Hoffman menar att vi står inför en lika stor revolution i vårt tänkande som när vi lämnade den geocentriska världsbilden för den heliocentriska. Vi kommer inte längre att försöka härleda medvetande ur materia. I stället för The hard problem of consciousness, det vill säga frågan om hur subjektiva upplevelser och känslor kan uppstå ur omedveten materia, kommer vi att prata om the hard problem of matter. Hur och varför materia tar form ur medvetande. Vi kommer att betrakta medvetande, inte materia, som grundläggande i universum.
Hoffman menar att våra sinnen inte visar oss verkligheten som den är. Sinnena fungerar snarare som ett filter, eller ett interface, som presenterar en bild, vars enda funktion är att hjälpa oss överleva evolutionärt. På samma sätt som att snö framstår som rosa, om vi betraktar den genom rosa glasögon, är det vi uppfattar som verklighet en illusion. Hur verkligheten egentligen ser ut, fungerar och är beskaffad vet vi inte.
Detta betyder bland annat att universum inte fungerar enligt den idag vedertagna rumstidsprincipen. Föreställningen om rummet och tiden har konstruerats utifrån den sinnesfiltrerade bild som vi hittills betraktat som synonym med verkligheten. Vårt nuvarande tänkande (och därmed även våra försök att förstå ufo-fenomenet) utgår från de begränsningar som idén om rumtid innebär. Men i själva verket existerar varken tid eller rum.
Det exklusivt nya i Hoffmans projekt, som skiljer det från vissa filosofiska och religiösa tankegångar, är att han vill beskriva den ”verkliga verkligheten” med hjälp av matematiska ekvationer, och i nästa steg göra den tillgänglig för mänsklig intervention och manipulation. Hoffman postulerar att de matematiska modeller han laborerar med ska kunna leda fram till helt ny och revolutionerande teknik, som bland annat ska göra det möjligt att färdas interplanetärt utanför, bredvid, eller genom att “transcendera” rumtiden.
Om vi lyckas få grepp om den verklighet vi möter när vi genomskådar den illusoriska bild som våra sinnen förmedlar, som vi tidigare betraktat som synonym med verkligheten, men som enligt Hoffman snarast är att likna vid ett interface/headset, kommer även paranormala fenomen, synkronicitet, shamanresor och mirakel att framstå i ett nytt ljus.
Det är svårt att överblicka de konsekvenser som Hoffmans idéer får om och när de tar klivet från matematiska ekvationer till konkret form. Men om vi jordmänniskor nu, år 2023, börjar glänta på dörren till detta nya och revolutionerade sätt förstå hur vi registrerar, upplever och processar vår omgivning, på vilka sätt kan inte då varelser med kanske miljoner års försprång utvecklingsmässigt hantera vår gemensamma verklighet?
Om vi vill förstå ufogåtan måste vi alltså lämna i stort sett alla mänskliga referenser därhän. Till förmån för en öppenhet där våra begrepp, invanda tankemönster och föreställningar om universums natur provoceras och ifrågasätts i grunden.
~~~
Min inställning till ufo-problemet kan även illustreras på följande sätt:
Om någon innan Göbleki Tepe grävdes ut påstått att det i Turkiet finns jättelika, rikt ornamenterade, människotillverkade stenformationer och tempelbyggnader, sjutusen år äldre än Stonehenge, så hade inte särskilt många accepterat det.
Om någon innan dödahavsrullarna hittades hävdat förekomsten av ett stort antal pergamentbitar med skrifter från samtliga gamla testamentets bibelböcker och en fullständig version av Jesaja, så hade de flesta himlat med ögonen och skakat på huvudet.
På samma sätt var Higgspartikeln bara ett antagande, som kunde ifrågasättas, fram tills att den verkligen konstaterades.
En annan jämförelse är när man hittar lämningar efter en tidigare okänd människoart, vilket hänt många gånger, eller exemplar av en djurart som man trodde var utdöd.
När det gäller de utomjordiska farkosterna och ufo-fenomenet i stort, befinner vi oss i ett liknande läge. Om till exempel någon av de farkoster Bob Lazar eller nu Grusch pratar om visades upp offentligt skulle ingen, eller bara väldigt få, kunna tvivla på att de verkligen existerar och är av utomjordiskt ursprung. Grusch pratar om farkoster stora som fotbollsplaner.
Det är först när förekomsten av icke mänsklig teknik blir lika omöjlig att förneka som vid ovanstående exempel jag är beredd att godta dess förekomst på jorden. Det är en sådan ovedersäglig bekräftelse jag med tjurskallig tvärsäkerhet hävdar att vi inte kommer att få uppleva.
Jag är beredd att satsa en större summa pengar på att vi aldrig kommer att få vara med om den “disclosure” som ufo-entusiasterna väntar på.
~~~
Efter att jag i en facebook-grupp kortfattat lanserat ovanstående resonemang, och sagt att jag var villig att slå vad, fick jag följande meddelande i min inbox:
Läste att du var beredd att sätta en större summa pengar på att ufo inte är av materiell karaktär och att därför inget material någonsin kommer presenteras. Jag tar det vadet.
Om inget bevis föreligger faller en tredjedel ut till dig vart femtonde år. På 45 år får du i så fall hela summan.
Om delar eller hela farkoster hittas betalar du samma summa till mig. Vi ska ha domare som vi kommer överens om. Jag tänker tre. Där 2/3 räcker för utfall.
Håller du med om summan? Går du med på detta upplägg?
Fortsättning följer. Stay tuned 😊