KG Johansson är inte bara professor i rockmusik och återkommande essäist här på Xg. Han är också en av våra absoluta favoritförfattare med böcker som Svarthunden och Chimärerna i bagaget. Spänn fast säkerhetsbältena, för nu blir det en omtumlande färd genom året som var - och mycket mer därtill.
Mitt 2023
Ett av de första ålderstecknen är ju: fan vad tiden går. Jag minns inte (ett annat ålderstecken) när jag först tänkte på sånt. Många år sen … Men det är höjt över alla tvivel att jag upplever tiden som accelererande, definitivt sen barnen föddes (1990 och -92) och troligen även tidigare. De flesta människors liv tycks till slut hamna i en lunk: som barn och ungdom byter man skola, väljer utbildningar eller börjar jobba direkt, och några år senare kan man vara inne i en yrkeslivslång lunk: ”Jaha, du fastnade på biblioteker?” Själv har jag haft en del tur, om man kan kalla det så, i det sammanhanget, och fått några ombyten – jag gick gymnasiet, hamnade sedan på Socialhögskolan, flydde efter ett par månader och räddade mig till musikutbildning i fem år, fick sen ett från början fantastiskt jobb, bröt av det med ett år i Hollywood, vi ägnade nästan ett decennium åt att bli gravida (nej, beklagar, inte på heltid), jag doktorerade … och allt det där gav åtminstone något nyhetsbehag … men sen kom den där lunken ändå till slut. Jag sa upp mig och blev frilans.
Accelerationen kan i och för sig ha med själva kroppens och själens åldrande att göra också – man kan tänka sig att i ett väldigt omväxlande liv blir själva omväxlingen tradig i längden. Men här är jag nu, i mitt sjuttioandra år, och ska för andra gången på några veckor (för så känns det ju – vart tog 2023 vägen?) sammanfatta ett år på några sidor. Lika bra att börja.
Årets bok. För en gångs skull ett ganska enkelt val, förutsatt att jag genast bryter mot föreskrifterna och inte väljer en bok, utan en författare. Han heter Benjamin Labatut, föddes 1980 i Rotterdam men hamnade till slut i Chile. Där har han – påverkad av bland andra William Burroughs och Roberto Bolaño – skrivit ett par böcker som är fantastiska. Och det fantastiska beror både på ämnesvalet och på behandlingen.
When We Cease to Understand the World (2020; på svenska 2021: En fruktansvärd grönska) handlar om kvantfysikens etc genombrott under tidigt 1900-tal. Men boken är inte på något sätt populärvetenskaplig, åtminstone i traditionell mening. Labatuts skrivande får mig att tänka på någon historia av Borges: jag chansar på ”Pierre Menard, författaren till Don Quixote”, där novellens huvudperson bestämmer sig för att själv skriva Cervantes bok – och det gör han genom att dag efter dag mentalt försätta sig i Cervantes situation, ända tills han automatiskt kommer att skriva ned mer av boken; som nu inte bara är Cervantes utan även hans egen.
Som Menard försöker leva sig in i Cervantes försöker Labatut leva sig in i tankevärldar hos folk som Karl Schwarzchild (han med händelsehorisonten vid svarta hål), Werner Heisenberg (kvantfysikpionjär), Einstein (Einstein) och deras krets. Historierna om hur Heisenberg hade det på Helgoland och vad som hände Schrödinger på sanatoriet är påhittade, men på det där sättet: ”… det kan ha varit så …” som gör att man dras in.
Labatuts metod har kallats non-fiction novels, icke-fiktiva romaner. Och ja, romaner är det ju, men frågan är hur icke-fiktiva. Tänk dig att du får läsa en roman om dig själv: allt är uppenbart vanvettigt, inget har att göra med verkligheten – och sen får du läsa en till, där allt är väldigt nära verkligheten, så att bara ett antal detaljer skiljer, till exempel dina reaktioner när din partner i tolv års tid plötsligt drog med din bäste vän. Vilket skulle vara mest störande?
Uppföljaren MANIAC (2023; på svenska med samma titel, samma år) handlar om datorernas utveckling från början av 1950-talet fram till att AI:n Alpha Go besegrade Go-mästaren Lee Sedol 2016. En av de första datorerna hette just MANIAC, en förkortning av Mathematical Analyzer Numerical Integrator and Automatic Computer, men titeln står naturligtvis också för att flera av utvecklarna – inte minst John von Neumann, en av de viktigaste – hade en del säregna drag.
Fängslande läsning. Och från början av MANIAC tänker man att det här med att utveckla datorer är väl mindre psykiskt påfrestande än att skapa atombomben (”I have become Death, the destroyer of worlds”, och så vidare), där ju flera 1900-talsfysiker hjälpte till. Men eftersom människor är som vi är dröjde det inte länge innan det militärindustriella komplexet ville ha även datorforskarnas hjälp … Och det är ju inte säkert att genier är lyckligare, särskilt inte när de håller på och kalkylera vad vätebomber kan åstadkomma.
Här är en helt orelaterad men underbart fånig historia om ett par av galningarna:
Heisenberg, Schrödinger och Ohm är ute på en biltur. En polis stoppar dem. Det är Heisenberg som kör och polisen frågar honom: ”Vet ni hur fort ni körde?”
Heisenberg svarar: ”Nej, men jag vet precis var jag är.”
Polisen säger: ”Ni körde 100 kilometer i timmen på en 70-väg.”
Heisenberg slår ut med händerna och ropar: ”Snyggt! Nu är jag vilse!”
Polisen tycker att Heisenberg beter sig misstänkt och beordrar honom att öppna bagageluckan. Polismannen tar en titt i skuffen och säger ”Vet ni om att ni har en död katt här?”
”Nu vet vi det, idiot!” ropar Schrödinger ilsket.
Polisen arresterar dem. Ohm gör motstånd.
Lägg sedan till detta en skildring av Lee Sedols våndor när han kom till mötet med Alpha Go, säker på att vinna utan problem, och sen fick spö efter noter. Lee var ganska exakt 33 år gammal då (2016) och enligt Labatut hade han sällan förlorat en match. Men nu gjorde han det – och Labatut skildrar både Lees inre, och även Alpha Gos reaktioner. Labatut säger ingenting om att Alpha skulle vara medveten eller så, utan beskriver bara vad som skulle kunna orsaka att en dator gör till synes helt irrationella drag – drag som gör Lee säker på att han själv kommer att vinna – men som senare visar sig ha avgjort matchen. Man frågar sig hur det kan vara för Lee själv att läsa sådant?
Och för Alpha?
Lee själv har sagt: ”Sedan AI dök upp har jag insett att jag inte kan vara bäst – inte ens om jag gör en storslagen comeback, anstränger mig frenetiskt och lyckas bli världens ledande spelare. Även om jag skulle bli den bäste världen någonsin har skådat så finns det något annat, något som inte kan besegras.”
Det är ensamt på toppen. Kämpigt på väg upp. Men att rasa ned på det sättet …
Det bästa är nog att vara lagom enfaldig.
Labatuts böcker kan möjligen vara början till en trend: ungefär ”extremt väl researchade biografier blir ’romaner’ genom att författaren har tagit reda på så mycket om sina huvudpersoner att boken också kommer att innefatta detaljerade skildringar av deras inre” – nånting i den stilen. Just nu läser jag Turing’s Cathedral av George Dyson – ja, Freemans son – en tegelsten som sådär en fjärdedel in verkar ännu mer researchad än Labatuts böcker. Men tyvärr kanske lite torrare … Återigen är det datorernas utveckling det handlar om; återigen får vi höra om alla von Neumanns, Gödels etc egenheter. Borges ”Pierre Menard” börjar te sig som en ganska motiverad liknelse.
Årets låtar. Det är inte lätt att bestämma. Så jag tar två exempel som i alla fall har sysselsatt mina tankar rätt mycket under 2023.
Den första låten är en aria ur en av Bachs kantater och jag vet inte om det var slump eller magi. Kanske är det så att ens enorma förvirrade myllrande undermedvetna ibland råkar vara inställd på något som just då råkar dyka upp – ett leende, en låt, en dikt, vad som helst.
Det innebär förstås inte att hela ens uppfattning om vad man gillar är helt flytande. Se den här dikten till exempel, av e.e. cummings (skifttangenten på hans skrivmaskin gick sönder och han hade inte råd att … nej jag skojar), som jag fann i våras och som fick mig att omedelbart köpa samlade verk:
2 little whos
(he and she)
under are this
wonderful tree
smiling stand
(all realms of where
and when beyond)
now and here
(far from a grown
-up i&you-
ful world of known)
who and who
(2 little ams
and over them this
aflame with dreams
incredible is)
De små bokstäverna spelar in, men även ordens ordning. Se gammal Joyce-skröna: En dag var Joyce dyster och kamraten frågade varför: ”Jag har skrivit sju ord idag.” Kamraten sa häpet: ”Men hela sju ord, det är ju fantastiskt för att vara du?” – ”Jo”, sa Joyce, ”men jag vet inte hur jag ska ordna dom.” I den första strofen här i cummings dikt står det (he and she) under are this wonderful tree – och sinnet vill gärna korrigera till are under this wonderful tree …
Men det är i ordens ordning finns mycket av magin. Även om ett skäl till att cummings har macklat med ordningen helt enkelt kan vara att göra rimmen och rytmen mer effektiva … Om man läser dikten med det i tankarna är den tydlig och klar – men samtidigt förtrollande: far from a grown-up i&youful world of known, är inte det ren magi? För vi förstår att det verkligen handlar om 2 little whos, två små ”vem”, som inte riktigt känner sig själva än och som har länge kvar till den vuxna jag-och-du-fulla välkända världen.
Det jag menar är som sagt att allt inte är slumpmässigt och föränderligt, ens i våra åsikter: den här lilla dikten kommer att stanna kvar hos mig, även om jag någon viss dag kan vara mer eller mindre fascinerad av den.
Anyway. Musik. För ett par år sen bytte vi arbetsrum och jag har numera inte en toalett som mitt rum, men väl något som Burgess Enderby kanske skulle ha kallat ”husets näst minsta rum” (Enderby skrev ju sina dikter på muggen). Jag har precis rum för en kontorsstol vid datorn. Men av tradition har jag också klämt in en stereoanläggning, både för jobb och nöje.
Och häromåret fann jag en sån här grej: typ J S Bach Complete Works, en box med 140 CD-skivor, och jag funderade på när man skulle kunna ha tid att lyssna igenom så mycket musik? (Mycket höftat: i snitt en dryg timme per CD – nånting i stil med 160 timmar.)
Tills det slog mig: jag kan lyssna när jag jobbar. Musik under arbetet!
Så jag utvecklade ett system där jag stoppar in dagens CD när jag börjar skriva eller översätta. Jag har en ”discjockeyskivspelare” som automatiskt går tillbaka till skivans början när den kommer till slutet – så om jag skriver i tre timmar kan jag ofta få höra två varv och en tredje snutt i början, utan att behöva avbryta jobbet.
Bachs musik sägs ju vara ”matematisk” och så vidare, och jag vet inte om den saken är inblandad, men det känns som om jobbet flyter lättare med kantater och fugor och sviter och konserter milt strömmande ur högtalarna. Nån ny variant av Mozarteffekten kanske? Vet inte – men jag vet att det tycks funka så. Jag hör knappt musiken medvetet och sen har jag jobbat färdigt …
Tills en dag i våras när jag plötsligt och oväntat reagerade på en låt. Slutade skriva. Lyssnade igen. Spelade om låten tre eller fyra gånger till och skrev upp titel och CD-nummer.
Låten är en aria, för tenor och liten orkester. Arian kommer ur en sakral kantat – ett slags icke-scenisk religiös musikföreställning med kör, solosångare och orkester. Den här kantaten är nummer 95, arian heter ”Ach schlage doch bald” (”Så slå då snart”, typ), och vad klockan ska slå är den sista timmen före saligheten. Det är naturligtvis mycket vackert och fint och så vidare – men alltsammans i den här boxen är väl fint? Det är ju ändå Bach?
Så varför hörde jag låten flera gånger i rad innan jag skrev vidare, varför skrev jag upp titeln och CD-numret, och varför kommer jag fortfarande tillbaka till den? – om än lite mindre nyförälskat. För det gör jag.
Det här är inspelningen som fanns på CD:n:
J.S. Bach - Cantata BWV 95: Aria "Ach, schlage doch bald, sel’ge Stunde"
Den andra låten var något helt annat.
Jag har (eller har haft; sjuttioandra året, som sagt) ett rätt gott minne. De mest obskyra saker kan dyka upp i huvudet och brukar gå rätt snabbt att identifiera. Men för ungefär åtta-tio år sen fick jag två fraser på hjärnan som jag omöjligt kunde placera.
Den ena var ur nån rocklåt, det visste jag. Hyfsat snabb, Stones-artad, men Stones var det inte. Frasen löd, såvitt jag kunde minnas –
People I’ve been misled, I've been afraid
I've been kicked in the head, yeah I've been left for dead
– och den komma ur något break eller så, en sista uppladdning inför slutrefrängerna, men vad var det för låt?
Svaret vägrade visa sig och jag funderade på att ålderdomen smyger sig på.
Åren gick. Frasen dök upp i huvudet då och då, men till slut brydde jag mig inte om att gräva mer efter den.
Och så satt vi i vardagsrummet och spelade något frågespel med ättlingarna, bara för några veckor sen – och plötsligt kom låten på stereon.
Å fan.
Musiken kom från min iPod och jag gick och såg efter.
Det var en engelsk grupp från ca 1970, Juicy Lucy, lagom stökiga bluesrockare, försedda med en utmärkt amerikansk slidegitarrist, Glenn Campbell; inte att förväxla med countrysångaren Glen Campbell. (LP-omslaget är också lagom stökigt – med Zelda Plum, en låt oss säga något bedagad burleskdansös, som har bestämt sig för att ta ett nakenbad i fruktsallad.) Det här var bandets första skiva, Juicy Lucy, och låten heter ”Train”. En vers och refrängen:
People I’ve been misled, I've been afraid
I've been kicked in the head, yeah I've been left for dead
I've been abused, I've even been accused
I've even been refused for just a piece of bread
There's a train coming down the highway
Yeah, it's coming down the land
There's a train coming down the highway
Yeah, it's coming down the land
Problem solved. Så nu har jag bara ett mysterium kvar. Det låter så här:
En tjej sjunger. Musiken är lågmäld, jazzartad, nånting i stil med Lydia Lunchs Hangover Hotel-platta. Nånstans i låten stannar det upp, det blir inte tyst men för ett ögonblick blir det liksom stilla, och sångerskan halvmuttrar/sjunger lågmält:
Are you really sure about this? …
Minsta bidrag (till gåtans lösning) mottages tacksamt.
Årets film får bli Tár, filmen om den (fiktiva) kvinnliga dirigenten Lydia Tár, spelad av Cate Blanchett. Tár är huvudperson men inte alltigenom sympatisk, till exempel mot sina kärlekspartners och underställda. Jag får för mig att det är Cate Blanchett som räddar hela historien – hon är, som en av mina gamla bandkompisar brukade säga, en jävel. Tänk på henne i I’m Not There, filmen där en hel drös människor spelar olika aspekter av Bob Dylan, och det som Blanchetts Dylan gör är att massakrera sin publik med maskingevär. Man kan höra manusdiskussionerna inför den filmen:
Producenten: Jaha, och sen kommer Cate Blanchett in, en kvinna, och hon är då den aspekten av Dylan som mördar sin publik?
Regissören: Ja?
Producenten: Hur tänker du där? Är inte det lite … lite långsökt?
Regissören: Det är Cate Blanchett?
Producenten: Hur menar du –?
Regissören: Cate … Blanchett. (paus) Tänk efter nu. Vad är problemet?
Producenten (tänker. Blicken klarnar): … Okej. Du har rätt.
Tár blir inte sämre (men mer sorglig, för att inte säga obehaglig) när dirigenten hamnar i problem. Och slutet kan man fundera länge på.
Jämförelsevis … kan jag säga att jag såg en annan ”storfilm” på Netflix igår: Leave the World Behind. Julia Roberts, Ethan Hawke etc; två timmar och tjugo minuter undergång: Familjen har hyrt ett hus på Long Island, åker dit. En rackarns stor oljetanker kör upp på stranden. Folk börjar bete sig underligt. Nätet, tv, telefon funkar inte längre – och så vidare. Allt det här kunde bli en fin katastrofhistoria … men det saknas på något sätt sammanhang. Okej, hundra hjortar stirrar på tjejen. Okej, hundra självkörande Tesla-bilar kör in i varann. Coolt. Okej, tonåringen tappar tänderna … Men allt det där leder ingenstans, och till slut finns det inget, just det, slut.
Hade det här icke-slutet visats på bio, förr i tiden, hade folk viskat och undrat: Glömde dom en rulle? Ska det sluta så här? – och vid det laget tänker man att okej, det var bara ännu en variant av ”vi vräker på med effekter så märker ingen att vi inte iddes fixa slutet.”
”This is sad stuff, sir, miserably written”, som dr Johnson sa.
Till skillnad från Tár, där slutet är väldigt svårt att förutse, men när det väl kommer inser man att det var oundvikligt.
(På bilden: Janne och Berra, Hemul)
Årets skiva, artist/band. Nostalgiavdelningen: vi har det här löst sammanfogade bandet, jag och min dotter, doktorn och hans son, och så Micke på sång. För länge sen var vi ett rockband som hette Hemul (det kan finnas någon låt på Youtube, och sök Grynings Och Skymningsmusik på Spotify) som spelade just grynings- och skymningsmusik. På den tiden hade vi unga spolingar knappt några barn, men det gick över: Hemul The Next Generation spelade första gången 2007.
Det händer fortfarande att vi repar in någon Hemul-låt för nån grej. Men mest gör vi, som sagt, olika tributes – jag minns till exempel Woody Guthrie, Kinks, Alice Cooper, Bob Dylan, Pink Floyd, och nu i år var det dags för The Who. (Fast vi hann inte i höst, så själva spelningarna blir till våren.)
Jag kan inte säga nu, femtiofem år senare, om jag som trettonåring anade att Who och särskilt Pete Townshend skulle följa mig genom hela livet. Minns däremot tydligt att jag gick i sjuan när jag läste en intervju med Townshend i Bild-Journalen, där han förklarade a) att Who aldrig mer skulle göra låtar om kärlek, det fanns redan för många, och b) att ”Jag har aldrig sett nån åldras så snabbt som Keith Moon. När han kom med i bandet var han som en sexåring.” (Det var 1964; Moon var då arton.) ”Nu” (drygt ett år senare) ”är han arton, och han blir äldre för varje dag.” Den där intervjun fastnade hos mig – jag hade aldrig förr hört en popstjärna säga såna saker. Och än idag kan jag leta upp intervjuer med honom bara för att han är så ljuvligt skärpt … utom, då, den gången när han somnade under en intervju på tysk tv:
Intervjuaren (med tysk brytning, och något trevande): “There are some elements in the story like … the image in the mirror, the … pinball and … the sensibility in general, ’See me, feel me, touch me, heal me’, which reflect in a certain sense, ah … the phenomenon of youth sub-culture … there is narcissism as a kind of new sensibility, as a strong tendency for playing up things, and, and … no more pulling it into aggressive forms of, ah, a counter-action? … …”
Townshend (vaknar till): “Umm … Yeah.”
(Han fick ju rätt om Moon, som dog av en överdos av sig själv 1978; killen levde sitt liv på överväxel.)
(Bilden: “Hemulträdet”)
Det var nånting med Whos vanvettiga och nästan hysteriska energi. Den första juli 1966 såg jag och mina bandkompisar (jag vet inte ens om man kan säga att vi hade ett ”band” då; jag var fjorton, dom tretton) tv-programmet Popside med sex Who-låtar – givetvis mimade, men sånt fattade vi inte då. Dom gjorde en långsam bluesig låt som heter ”Bald Headed Woman”, Daltrey hade ett munspelssolo och när han var klar slängde han bara munspelet från sig utan att ens kolla vem det träffade. Bara bort. Och hela utspelet … När jag och tvillingarna cyklade från den fjärde bandmedlemmen blev vi tvungna att köra slash vräka ned våra cyklar i diket – den där energin hade ryckt oss med sig.
Och så vidare. Kontentan blev i alla fall att vi ska göra en Who-tribute.
Vi har repat, men bara från och till – på grund av det där som kallas ”livet” och som kommer i vägen ibland. Ett problem med Who är dessutom Lifehouse-perioden, när Townshend började använda sequencers: lyssna till exempel på ”Baba O’Riley” (tillägnad Townshends guru Meher Baba och minimalisten Terry Riley) med en synt som kvittrar på genom hela låten. Live fick Moon syntspåret i lurar, men ingen av oss vill riskera sin hörsel på det sättet … så vi letar lösningar. Men spelningen/ spelningarna ska bli av. Till våren. Och jobbet med det har dragit in mig i Whos katalog igen. Det finns mer i det där bandet än ”My Generation” … och nu har Townshend efter femtio år äntligen släppt sina Lifehouse-demos, så att man måste lyssna in 10 CD såna … Tretusen kronor kostade det men jag tvekade aldrig för ett ögonblick … ”Olycksfödde gubbe”, sa min fru, men jag replikerade käckt ”Herren prövar blott, han ej förskjuter, blanda du till dubbelt bark i brödet! Nu är tid att leva glada dagar!”
… Och nostalgiskt blev det också på grund av Keith Tippett. Han var en engelsk jazzpianist som spelade knytnävs- och armbågspiano på en del King Crimson-låtar, notabelt ”Cat Food”. Och eftersom jag då, 1971–72, var svårartat inne på Crimson (och Yes) så kände jag genast igen ett Roger Dean-omslag när jag såg det på skivaffären. LP:n hette Dedicated To You But You Weren’t Listening och det visade sig att Keith Tippett hade raggat upp ett gäng blåsare, och komp, som var lika … frimodiga … som han; så jag betalade glatt tidens 27 kronor och bar hem plattan. Och faktum är att den aldrig har lämnat mig – jag har varit skeptisk till Fripp och Crimson under perioder (Earthbound? The Devil’s Triangle?), men aldrig till Tippett.
Så när det visade sig att Tippett hade gjort flera plattor kring 1970 så grävde jag upp dem: hyfsat stora grupper, med massor av entusiasm, spelar modalt (typ, ”samma ackord jättelänge”) på gränsen till fritonalt (typ ”jag spelar fan vilka toner jag vill och du håller enbart käft”. Men ändå är det … vackert. Strange.
Men Tippetts album Septober Energy och You Are Here … I Am There blev något slags soundtrack till det här året – tills nu, när året redan vacklar på mållinjen, och Peter Gabriel släpper en enorm utgåva (fyra och en halv timmes musik). Jag hoppas få tid att komma in i den …
Årets spelning. Har inte sett/hört mycket livemusik det här året, så jag väljer en egen spelning.
Bland våra tributer finns också Leonard Cohen, som vi gjorde i skiftet april– maj i våras. Mina kompisar Ingvar och Magnus, kända som Ekman-Örner Overdrive, kom upp från Göteborg (dom är med hos oss ibland, t ex på Dylan) och vi repade in ett antal Cohen-klassiker; ”Suzanne”, ”First We Take Manhattan” och såna. Den lilla turnén inleddes på puben Kalles (förr ”Karls källa”) i centrala stan en fredag; publiken var lagom engagerad inför Cohens något … introverta? … låtar; Cohen är, så att säga, inte musik som lämpar sig för att skrika ”Kom igen nu Piiite!” i mikrofonerna. (Lokalen blir tyst … en ensam ödslig hostning …) Fast ingen anföll oss och vi fick öl.
Nästa dag åkte vi till min gamla hemby.
Den byn ligger ett par mil från Piteå och jag har alltså en viss koppling till stället: när jag var sexton flyttade familjen dit och bodde där i tre år; mina föräldrar stannade kvar tills det blev hemmet; min lillebror och lillasyster bor fortfarande i byn. I våras fanns det fortfarande en pub där, som hade öppet nån gång i månaden, ibland med livemusik.
Den här gången var det vi.
Cohen var kanske ännu mindre rasande populär på vischan än inne i storstan. Publiken var emellertid artig och det hände att vi fick lite spridda applåder mellan låtarna. Vi spelade ett set, hällde i oss nån öl, spelade nästa set.
Som ofta i Norrbotten blev vi färdiga ungefär när publiken dök upp, och/eller kom igång. Och det här är i min erfarenhet typiskt: om själva spelningen, det inrepade materialet, har gått sådär, så vill bandet gärna spela mer. Kanske inbillar bandet sig vid det laget – efter fyra fem öl – att man har Kommit Igång och Nu Jävlar. Vilket givetvis aldrig funkar.
Men vid det laget bryr man sig inte så mycket.
Katalysatorn i det här fallet var en inte helt ung och inte helt nykter kvinna som hade kommit på att hon måste få sjunga lite med oss. Den önskan visade hon genom att gå fram till oss och envetet sjunga –
When I was a little bitty baby my mama used to rock me in the cradle …
Men “In them old cottonfields back home” brukar färre komma ihåg. För många ord i rad kanske. Av nån anledning har de flesta också en tendens att vända sig till mig; jag har i olika sammanhang lite för ofta utsetts till kvällens ”dårmagnet”.
Den här kvinnan kom faktiskt ihåg hela texten. Så vi gav efter. Jag frågade henne om tonart, väl medveten om att folk som vill sjunga ”Cottonfields” i fyllan på en pub sällan vet vad en tonart är bra för. Jag gav upp och spelade ett par ackord i stället. Tomma blickar. Jag satsade på A – kanske var det Creedences tonart, eller nånting, något muskelminne – och gav henne ett ackord.
Tom blick.
Jag sjöng första frasen i A och sen första tonen: ”Wheeen …” igen. Tomma blickar. (Och under hela tiden började puben komma igång; bandet tog sina instrument; och en hyfsat stor del av publiken tittade med visst intresse mot det hörn av lokalen som var ”scenen”.
”Är det okej?” sa jag och gav kvinnan ett ”Wheeen …” till. Hon nickade.
”När du vill?” sa jag.
Tom blick.
”Du kan börja nu. Wheeen …”, påminde jag. Nytt A-ackord.
Och då började hon.
Ungefär en helton för lågt.
Men ändå – ändå! – var det folk som dansade. Låten blev inte så lång; Creedences version (som ju gäller i Norrbotten, enligt den klassiska formeln ”Spela nå Creedence!”) har bara två textdelar. Melodin var visserligen … nyskapande? … men skam den som ger sig.
Det är möjligt att vi spelade nån låt till med henne. Jag minns inte.
Och där stod vi medan hon ville ta om Cottonfields från början. Men då började Miranda med basriffet till ”Footprints”.
Förhistoria: Vårt år i Hollywood var hektiskt och slitsamt och fantastiskt. En av alla de saker som hände var att jag träffade Dirk.
Jag minns inte hans efternamn nu. Han var en galen tysk. Jag var en galen svensk – vi var jämlikar. Det var han som fick igång mig på Wayne Shorters låt ”Footprints”, antagligen mest känd i Miles Davis version.
Så här: ”Footprints” är ett bluestema i moll. Bluesen är i tretakt, tjugofyra sådana takter lång (eller tolv 6/8-takter om man föredrar det) och modal, alltså med långa sjok av samma ackord; förutom en liten oväntad utvikning mot slutet av rundan. På Youtube –
– finns en fin version med Miles, från Stockholm faktiskt, inte minst med ett förbluffande pianosolo av Herbie Hancock.
Men för mig började det alltså med Dirk. Det fanns på Musician’s Institute två scener, i princip öppna, där man uppmuntrades att jamma så mycket man kunde och ville. Så Dirk och jag sprang på varandra i nån korridor och jag sa ”Footprints?” och Dirk sa, med ”r” som var lika suddiga som i någon nazistfilm (”I advize everrryone to be perrrfectly ztill …”) – Dirk sa med såna ”r”: ”Neverrr a day vithout Footprrrintzzz” och vi gick upp och jammade, förmodligen med favoritkompet Danny Scialla och Ryozo Okawara … tills nån kom och frågade om vi tänkte spela hela dan eller om vi kunde släppa fram nån annan? …
”Footprints” är fortfarande en av mina favoritjamlåtar. Så när ens dotter börjar spela det riffet, vad gör man? Man hakar på. Och sen håller man på … och håller på … den här kvällen i byn blev det säkert en tjugo – tjugofem minuter. Den där låten stegras och kryper ihop, mumlar och skriker, tvekar och bestämmer sig – och vänder ständigt tillbaka till sin utgångspunkt – bara för att börja om igen. Och en effekt av den där liksom vaggande ackordföljden och 6/8-rytmerna är att man hamnar i ett slags trance. Och efteråt kom det fram en prydlig herre och förklarade att vi var det bästa band han nånsin hade hört. Jag tackade. Men trodde inte riktigt på honom.
Genom att Who-tributen försenades till våren blev det här Cohen-och-Footprints-giget årets enda: så det var verkligen Årets spelning. Ett enkelt val.
Årets teveserie. Det kunde ha blivit For All Mankind, som jag har varit mycket förtjust i under tre säsonger. Men just nu, några avsnitt in i fjärde årgången, har den börjat gå lite på tomgång. Det kan naturligtvis vara fint att visa hur människor är sig lika oavsett om de finns på jorden, månen eller Mars … men mänskliga konflikter har skildrats tusentals gånger i andra miljöer och blir inte mer upphetsande bara för att folk har rymddräkter på sig.
Så jag chansar på Fargo – även om bara tre avsnitt har streamats hittills (HBOMax) så har 2023-omgången den rätta Fargo-känslan. Det hade tyvärr inte, tyckte jag, den fjärde säsongen. Jag var väldigt förtjust i den första, och den andra, även om jag inte minns mycket av den; och trean – med Ewan McGregor som tvillingbröderna Stussy, med David Thewlis som bulimisk storskurk, med Carrie Coon som polisen Gloria Burgle (som i ett helt avsnitt åker till Los Angeles för att utreda vad som hände med hennes styvfar) … och så vidare … men inte minst med Mary Elizabeth Winstead som Nikki Swango (bara namnet!), bedövande vacker – trean var alldeles glimrande. Och som vanligt har Coens hittat på en hel del hyss: när dog nån senast i film eller tv av att få en AC i huvudet? Och ett helt avsnitt bygger på Peter och vargen … och när seriens slut kommer så kommer det snabbt och oväntat, och meningslöst. Jag hoppas få såsa betagen i reclinern det här året – Don Draper (Jon Hamm) är en sällsynt manschauvinistisk sheriff, och det finns ett gäng andra speciella personer.
Runners-up? Inte direkt, faktiskt. The Diplomat var väl okej. Midnight Mass blev rätt ämlig mot slutet. Stranger Things har jag slutat se. The Last of Us gav jag upp efter ett och ett halvt avsnitt: zombiehistorier fängslar mig sällan, om inte Woody Harrelson är med … Ja, just det, Succession var ju fin – men mot slutet tycktes den, som så många av sina kusiner, rulla ihop sig och krypa in i sig själv. Billions fick till ett bättre slut men det var som med Guns N’Roses: utan Axl är det lite fel.
Svensk dramatik har jag i princip lagt ned. Sök Grotesco scenskolan på Youtube: så uppfattar jag svensk tv- och filmdramatik. Redan i början av sjuttiotalet hade vi ett skämt i gänget, om svenska långfilmer: ”Hörru … Svensson, chefen vill … talameddig”. Och femtio år senare är det likadant.
Ah. Att få utgjuta sig – det är ändå en av livets meningar.
Planer för 2024. En del är klart. Jag ska spela in min Gummesson-luta och klinka Dowlandfantasior i några månader. Karl-Erik Gummesson var en slöjdlärare i Spånga som byggde fina gitarrer och lutor; min första – och troligen sista – riktigt fina spanska gitarr blev en Gummesson, som jag 1974 betalade tvåtusen kronor för, vilket motsvarar typ 17 500 idag: kanske min bästa investering någonsin. Följt mig genom livet … Okej, inflation och sånt, men 2000:- känns ändå sällsamt billigt för det instrumentet. Gitarren har legat nerpackad i fyra-fem år ibland men efter lite ödmjuk massage kommer klangen snart tillbaka igen. (Fotnot: att ”spela in” en gitarr har inte bara med studio- eller liveinspelningar att göra; i stället går det ut på att få instrumentet att vibrera rätt, lite halvmagiskt: man sitter med gitarren mycket välstämd och spelar lite av varje, men framför allt långa toner med vibrato på känsliga ställen – Bb på G-strängen, F# på A-strängen låter ofta låta lite matta på spanska gitarrer – och känner hur gitarrens trä snart ger efter och börja sjunga.)
Jag har letat efter en bra luta till vettigt pris i flera år och det var en stor lycka att hitta en: en tiokörig Gummesson. (Fotnot: Renässanslutor har strängkörer, dubbla strängar, ungefär som en tolvsträngad gitarr.)
Det är väl inte direkt någon idealisk kombination, men sen ska vi ju försöka få till Who-giget också. Lutan är ett av världens tonsvagaste instrument; en entusiastisk Who-covergrupp är sällan tonsvag.
Jag har också kontrakt på att översätta M. P. Shiels The Purple Cloud, en klassisk undergångsroman. Troligen får Shiel vänta i några månader, för jag har en enkel liten sf-roman färdigskissad … och dessutom har jag halvfärdiga skisser till en roman om Sabbe.
Förklaring: först skrev jag Rock and Roll, en roman om Peo, en yngre kille som kommer in i ett coverband med fyrtioåringar men försöker leva anständigt ändå … med varierande resultat. Ett halvt decennium senare blev jag mer och mer intresserad av Ante, en av de äldre herrarna i Peos band: några år efter Peos äventyr är Ante snart pensionsfärdig, han har aldrig haft ett längre förhållande, och hur mår han egentligen? Den boken heter Nollpunkten … och i höst har jag skissat på en historia om ”Sabbe”, den andra äldre icke-gentlemannen i bandet, och om vad i hans ungdom som fick honom att supa bort sitt liv. Det är lite intressant att se hur de här tre figurerna påverkar varandra, liksom att röra sig från 1960- till 2000-talet och se hur allting hänger ihop.
Det är de vaga planerna. Får se hur det går: The future’s uncertain and the end is always near. The best laid plans of mice and men gang aft agley. There is nothing so uncertain as a sure thing. Frid.